skära. Hon sov ej om natten i härbärget och skyndade till kyrkan när det ringde till ottesång. Men munkarna stodo så att det endast var några få av dem vilkas ansikten hon kunde se, och hennes söner voro icke bland dessa.
Men nästa dag gick hon i örtagården med en lekmannabroder, som arbetade i den, och han visade henne de många sällsynta växter och träd för vilka den var namnkunnig. Medan de vandrade så, rämnade molnen, solen kom fram, och det ångade av selleri och lök och timjan, och de stora stånd av gula liljor och blå aklejor, som prydde hörnen av sängarna, glittrade tunga av regndroppar. Då kommo hennes söner, de kommo bägge två ut genom den lilla välvda dörren i stenhuset. Och Kristin tyckte att hon kände en försmak av Paradisets fröjd, när hon såg de två högresta, ljusklädda bröderna komma ned mot henne på gången under äppleträden.
Eljest talade de icke mycket med varandra; Björgulf teg nästan hela tiden. Han hade blivit en kämpe till gestalt, nu då han var fullvuxen. Och det var som om den långa skilsmässan hade skärpt hennes syn — nu först förstod hon fullt och helt vilken kamp denne hennes son haft att utstå och förvisso ännu hade, medan han växte sig så stor och stark lekamligen, under det hans inre skarpsyn tilltog och han kände ögats syn avtaga —.
En gång frågade han efter sin fostermor, Frida Styrkarsdotter. Kristin berättade att hon blivit gift.
»Gud signe henne», sade munken. »Hon var en god kvinna — mot mig var hon en god och trofast fostermor.»
»Ja, jag tänker nästan hon var mera mor för dig, hon än jag», svarade Kristin bedrövad. »Föga märkte du av mitt modershjärta när du blev satt på så hårt prov i din ungdom.»
Björgulf svarade stilla:
»Jag tackar Gud för att fienden likväl aldrig lyckades förnedra mig till slik omanlighet att jag prövade edert modershjärta — ehuru väl jag kände det — men jag såg att I drogen redan så tungt lass — och näst Gud var det Nikolaus som frälste mig de gånger jag var nära att falla i frestelse —»
Det talades ej mera om detta, och ej heller om huru de trivdes i klostret eller att de skulle ha förbrutit sig och fallit i onåd. Men de tycktes bli mycket glada när de hörde moderns föresats att gå in i Reins kloster.
När Kristin efter denna bönetimma gick tillbaka genom
dormitoriet och såg systrarna, som sovo två och två på halmsäckar i
sängarna, iförda sina klänningar, som de aldrig avtogo, tänkte hon på
hur olik hon måste vara dessa kvinnor, vilka alltifrån ungdomen
endast hade tjänat sin Skapare. Världen var en herre som det icke
var lätt att undfly, när man en gång givit sig den i våld. Ja, hon
hade väl icke flytt från världen nu heller, hon hade blivit utvisad,
