Andra avdelningen
KRONAN
I
Åsmund Björgulfsons kyrkbåt rundade Hovedöns udde tidigt en söndag i slutet av april, medan klockorna ringde i klosterkyrkan och det svarade tvärs över viken med klockeklang från staden, starkare och svagare allt efter som vinden bar tonerna.
Himlen var hög och vitblå med ljusa, strimmiga småskyar, som drevos av blåsten, och solen glittrade oroligt på det krusade vattnet. Det var helt vårligt längs stränderna, markerna lågo nästan bara, och det var blåa skuggor och en gulaktig glans över lövträdens dungar. Men där glimtade snö i granskogen uppåt åsarna, som lågo likt en ram kring Akersbygden, och i de fjärrblå fjällen västerut, hinsides fjorden, grinade ännu många vita strimmor.
Kristin stod i fören med sin far och Gyrid, Åsmunds hustru. Hon såg inåt, mot staden med alla de ljusa kyrkorna och stenhusen, som höjde sig över vimlet av gråbruna trädgårdar och nakna lövkronor. Vinden viftade med flikarna av hennes kappa och rufsade håret framtill under hättan.
De hade släppt ut boskapen på Skog dagen förut, och då hade hon kommit att längta så hem till Jörundgård. Det dröjde länge tills de kunde släppa ut kreaturen där — hon längtade ömt och medlidsamt efter de vintermagra korna i de mörka ladugårdsbyggnaderna; de måste bida och giva sig till tåls länge ännu, de! Modern, Ulvhild, som hade sovit i hennes famn var natt under alla dessa år, liten Ramborg — hon längtade så efter dem; efter allt folket där hemma längtade hon och efter hästarna och hundarna, Kortelin, som Ulvhild skulle ha, medan hon var borta, och faderns hökar, som sutto på sina pinnar med huvan neddragen över huvudet. Bredvid hängde handskar av hästhud att draga på, när man tog dem på handen, och elfenbenstavar att klia dem med.
Det var som om allt det onda från den sistlidna vintern kommit så långt bort, och hon mindes hemmet endast som det varit förr. De hade också sagt henne att det var ingen som trodde ont om henne i bygden. Siri Eirik trodde det icke; Han var vred och sorgsen över
76
