männen från klostrets gårdar och fiskeplatser och bud från Tautra då och då. Till de högtider som firades med mest prakt — Jungfru Marias mässodagar, Kristi lekamens fest och Sankt Andreas apostels dag — besökte folk från de närmaste bygderna på ömse sidor om fjorden nunnornas kyrka, men eljest var det endast de av klostrets avradsmän och arbetsfolk vilka bodde närmast som kommo dit till mässorna. De fyllde inte mycket i den stora kyrkan.
Och så var det de fattiga — de ständiga allmosehjonen, som fingo öl och mat efter rikt folks testamenten om själabot på vissa dagar och även eljest vandrade upp till Rein, nästan dagligen, sutto vid eldhusväggen och åto, gingo fram till nunnorna, när dessa kommo ut på tunet, och började tala om sina sorger och plågor. Sjuka, krymplingar och spetälska färdades ut och in — här voro många som ledo av spetälska, men det var det alltid i strandbygderna, sade fru Ragnhild. Avradsmän kommo och bådo om lättnader och uppskov med jordlegan, och då hade de alltid mycket att förtälja om motgång och svårigheter. Ju eländigare och olyckligare dessa människor voro, desto mera öppet och oblygt talade de med systrarna om sina förhållanden, ehuru de gärna gåvo andra skulden för sina olyckor och förde fromma talesätt på läpparna. Det var ju inte så underligt om nunnornas samtal under deras ledighet och i vävstugan mycket rörde sig om dessa människors liv — ja, syster Turid röjde för Kristin, att när nunnorna i konventet skulle rådslå om handel och dylikt, så urartade samtalet ofta till skvaller om de människor som hade någonting att göra med saken. Kristin kunde nog märka på systrarnas ord att de ej kände till stort mera av det de talade om än vad de hört av ifrågavarande människor själva eller av lekmannatjänare som varit ute i bygden. De voro mycket godtrogna, vare sig deras underlydande talade väl om sig själva eller illa om sin granne — och då tänkte hon med harm på alla de gånger hon hört ogudaktiga lekmän, ja, till och med en tiggarmunk som broder Arngrim, skylla nunneklostren för att vara skvallerhålor och systrarna för att med begärlighet sluka rykten och otuktigt tal. Samma människor som kommo hit och tutade fru Ragnhild, eller vilken av systrarna de kunde komma åt, fulla med skvaller, klandrade nunnorna för att dessa sinsemellan talade om de rop som nådde dem, från den värld de själva övergivit. Det tycktes henne vara likadant som med talet om klosterkvinnornas vällevnad — det kom från folk som mången gång fått både en och två frukostar av systrarnas hand, medan Guds tjänstekvinnor fastade, bådo och arbetade, innan de alla möttes till den första högtidliga måltiden i refektoriet.
Kristin tjänade nunnorna med kärleksfull vördnad under den tid som föregick hennes egen invigning till nunna. Någon god nunna kunde hon väl aldrig bli, tänkte hon, därtill hade hon alltför mycket splittrat sin förmåga av samling och fromhet, men hon skulle
