bli så ödmjuk och trofast som Gud ville giva henne nåd till. Det var frampå sommaren år 1349, hon hade varit i Reins kloster två år och skulle upptagas till nunna före jul. Hon fick det glädjebudskapet att till invigningen skulle båda hennes söner få komma med hit ut i abbot Johannes’ följe. Broder Björgulf hade sagt, då han fick veta sin mors föresats:
»Nu slår min dröm in — jag har drömt två gånger i år att före jul skulle vi bägge se henne — ehuru alldeles så som det föresvävade mig kan det icke bli, ty i min dröm såg jag henne.»
Även broder Nikulaus hade blivit hjärtans glad. Men samtidigt sporde hon andra tidender om honom, som icke voro så goda. Han hade farit fram med övervåld mot några bönder inne vid Steinker — de lågo i träta med klostret om en fiskerätt, och då munkarna kommo över dem en natt, medan de höllo på att förstöra klostrets laxgård, hade broder Nikulaus misshandlat en man och kastat en annan i älven och samtidigt illa försyndat sig med svärjande.
VII.
Några dagar efteråt gick Kristin i furuskogen med några av nunnorna och leksystrarna för att skrapa lav till grönfärgning. Denna färglav är ganska sällsynt och växer mest på vindfällen och torra grenar. Kvinnorna skingrades därför snart i skogen och förlorade varandra ur sikte i dimman.
Redan i flera dagar hade detta underliga väder varat — vindstilla, tät tjocka, som såg märkvärdigt blågrå ut bortåt sjön och mot bergen, när den stundom lättade så pass att man kunde se litet utåt bygden. Emellanåt förtätade den sig till duggregn, dessemellan ljusnade det så mycket, att en vitaktig fläck syntes där solen stod inne i dimbergen. Men alltjämt rådde en underlig tung badstuguvärme, som var så märkvärdig här nere vid fjorden och särskilt vid denna årstid — det var två dagar före Nativitas Mariæ[1] — så att alla människor talade om vädret och undrade vad det kunde innebära.
Kristin svettades i den döda, fuktiga värmen och tanken på detta som hon hört om Nåkkve gjorde henne beklämd. Hon hade kommit ned i utkanten av skogen, till stängslet vid vägen upp från sjön, och medan hon stod där och skrapade färglaven av gärdsgården, kom Sira Eiliv ridande hemåt i dimman, Han stannade sin häst och sade några ord om vädret, och så kommo de i samtal. Då frågade hon prästen om han kände till detta med Nåkkve — ehuru hon visste det var förgäves; Sira Eiliv låtsade alltid som om han ingenting visste om inre angelägenheter i klostret på Tautra.
- ↑ 8 sept.
834
