»Jag tror icke, Kristin, du behöver vara rädd för att han icke skall komma hit ut i vinter för den sakens skull», sade prästen. »Ty det är väl det du fruktar?»
»Det är mera än detta, Sira Eiliv. Jag är rädd att Nåkkve aldrig var ämnad till munk.»
»Menar du att du törs döma om dessa ting?» frågade prästen och rynkade ögonbrynen. Så steg han av hästen, band den vid gärdsgården och lutade sig in över stängslet, medan han såg fast och forskande på kvinnan. Kristin sade:
»Jag är rädd att det faller sig tungt för Nåkkve att böja sig under ordensreglerna — och han var så ung, när han gick i kloster, visste ej ännu vad han avsade sig och kände icke sin egen håg. Men allt det som tilldrog sig under hans uppväxt — att han miste farsarvet, och den ofrid han såg mellan sin far och mor — som ändade med Erlends död — vållade att han miste lusten att leva i världen. Men jag kunde aldrig märka att han blev from av det —»
»Du kunde icke det? — Det kan väl ha fallit sig lika tungt för Nikulaus som för mången annan god munk att böja sig under ordenstukt, het till sinnes är han och en ung man — för ung kanske för att kunna ha märkt, innan han vände sig från världen, att världen är en lika hård tuktomästare som någon annan herre och på ändalykten en herre utan misskund. Därom tänker jag du själv kan döma, syster —.
Och är det så, att Nåkkve gick in i klostret mera för sin brors skull än av kärlek till sin Skapare — så tror jag likväl icke att Gud skall låta det bli olönat att han tog korset på sig för sin brors skull. Guds moder Maria, som jag vet att Nåkkve hedrat och älskat allt. ifrån det han var en liten pilt, skall nog visa honom klart en dag att hennes son kom hit till denna världen för att bli hans broder och bära korset för honom —.
— Nej —», hästen gnäggade sakta med mulen mot prästens bröst, han smekte den, medan han sade halvt som för sig själv: »Alltifrån barnsben hade min Nikulaus märkeliga gåvor till att älska och att lida — jag tänker han nog kan väl vara väl skickad till munk.
Men du, Kristin», sade han och vände sig till henne, »du skulle nu ha sett så mycket, tyckes det mig, så att du kunde något tröstefullare förlita dig på Gud allsmäktig. Har du icke märkt ännu att han uppehåller varje själ, så länge själen icke släpper honom? Tänker du, barn som du är ännu på ålderdomen, kvinna, att Gud straffar synden, när du måste inhösta sorg och förödmjukelse, för det du följt din lusta och ditt övermod, in på vägar som Gud förbjudit sina barn att gå? Skulle du kalla det att du straffade dina barn, om de skållade sin hand, när de doppade den i den kokande vattukittel som du förbjudit dem att komma när, eller när den hala isen brast under dem, som du varnat dem för att gå ut på? Har du icke
