strimmad av vitblank ärrvävnad; munnen drogs på sned därav så att han alltid tycktes grina litet hånfullt — och näsbenet hade varit knäckt och hade växt ihop snett. Han läspade litet, när han talade — saknade en framtand, och en annan var blåsvart och död.
Skule rodnade under moderns blick: »Jag tror icke I kännen igen mig, mor?» Han skrattade litet och strök sig med ett finger över läppen — det behövde ju icke vara att han pekade på sitt lyte, kunde gott tydas som en tillfällig rörelse.
»Så länge ha vi väl icke varit skilda åt, min son, att din mor icke skulle känna igen dig», svarade Kristin lugnt och log obesvärat.
Skule Erlendsson hade kommit på en löpeskuta från Björgvin två dagar förut med brev till ärkebiskopen och slottsfogden i Nidaros från Bjarne Erlingsson. Senare på dagen gingo mor och son nere i trädgården under askträden, och nu då de kunde tala på tu man hand med varandra, berättade han modern nytt om sina bröder:
Lavrans var ännu på Island. — Modern hade inte ens vetat om att han farit dit. Jo, sade Skule, han hade träffat sin yngsta bror i Oslo förra vintern vid herremötet, han var med Jammælt Halvardsson. Men den svennen hade ju alltid haft håg för att komma ut och se sig om i världen, och så tog han tjänst hos Skålholt-biskopen och for ut —.
Ja, själv hade han följt med herr Bjarne in i Sverige och sedan på krigståget till Ryssland. Modern skakade stilla på huvudet — det hade hon ej heller vetat om! Skule hade trivts med det, skrattade han, — nu hade han då fått hälsa på de gamla vänner som fadern talat så mycket om — kareler, ingrer, ryssar. Nej, det vackra hederssåret var icke vunnet i ledung — han skrattade litet — ja, det var ett slagsmål; den karlen som gav honom det skulle aldrig behöva tigga sitt bröd. Eljest hade nog Skule inte vidare lust att berätta mer vare sig om detta eller om ledungen. Nu var han herr Bjarnes ryttarhövidsman i Björgvin, och riddaren hade lovat skaffa honom tillbaka några gårdar som hans far hade ägt i Orkladal och som nu lagts under kronan — men Kristin såg att Skules stora, stålgrå ögon mörknade så underligt, i detsamma han sade det. »Du menar att slikt löfte är icke stort att lita på?» frågade modern.
»Nej, nej», Skule skakade på huvudet. »Breven bli uppsatta i dessa dagar. Herr Bjarne har hållit allt vad han lovade, när jag tog tjänst under honom — han kallar mig frände och vän. Jag har mest en sådan ställning i hans gård som Ulv hade hemma hos oss» — han skrattade; det klädde icke hans misshandlade ansikte.
Men han var den vackraste man till gestalten, nu då han var fullt utvuxen — han bar en dräkt av nymodigt snitt, trånga hosor och ett åtsittande litet kothardi, som bara nådde mitt ned på låret och var knäppt med små mässingsknappar hela vägen ned framtill, och den visade nästan ohöviskt djärvt kroppens smidiga
