Sida:Kristin Lavransdotter 1949.djvu/848

Den här sidan har korrekturlästs

»Sonen min — vad fattas dig?» viskade modern skrämd.

Hon kände i mörkret att han ruskade på huvudet. Så släppte han henne, och de gingo uppåt kyrkan.


Under mässan kom Kristin att tänka på att hon glömt kvar den blinda fru Åsas kappa, när de suttit tillsammans på bänken utanför prästdörren i morse. Efter gudstjänsten gick hon runt för att hämta den.

Under dörrvalvet stodo Sira Eiliv med sin lykta i handen och Skule. »Han dog när vi lade till vid bryggen», hörde hon Skule säga, underligt vild och förtvivlad i rösten.

»Vem?»

Båda männen sprutto häftigt till, när de sågo henne.

»En av mitt skeppsfolk», sade Skule sakta.

Kristin såg från den ene till den andre. I lyktskenet skymtade hon deras ansikten, det låg en obegriplig spänning i dem, så att hon brast ut i ett ofrivilligt litet ångestrop. Prästen bet sig i underläppen — hon såg att hans haka darrade litet.

»Lika gott, min son, att du säger det till din mor. Bättre att vi alla göra oss redo, om Gud vill att också detta folk skall väckas med en så hård —». Men Skule gav till ett slags stönande och sade ingenting; då fortsatte prästen: »Det har kommit farsot till Björgvin, Kristin — Den stora helsot som vi sport rykten om — att den skulle härja ute i landen runtomkring i världen —»

»Den svarta pesten —?» viskade Kristin.

»Det är till ingen nytta, om jag skulle försöka säga er, hur det var i Björgvin, när jag for därifrån», sade Skule. »Det kan ingen tänka sig som icke har sett det. Herr Bjarne tog hårt i först för att kväva branden, där den bröt ut, borta i gårdarna kring Jonsklostret; han ville spärra hela nordnäset med borgsvennerna, fast munkarna i Mikaelsklostret hotade med bannlysning — Det kom ett engelskt skepp, som hade sjukan ombord, och han nekade dem att lossa laddningen eller gå i land; var man ombord på koggen dog och så lät han borra den i sank. Men något av godset hade redan förts i land, och några av stadsborna smugglade mera från fartyget en natt — och bröderna vid Jonskyrkan krävde att de döende skulle få själahjälp — När folk började dö runtomkring i staden, så var det gagnlöst, förstodo vi —. Nu är där icke ett liv i köpstaden, utan män som bära lik — alla, som kunna, rymma därifrån, men soten följer med dem ——»

»O, Jesus Kristus!»

»Mor — minnens I sista gången det var lämmelår hemma i Sil? Hopen som kvällde fram på alla vägar och stigar — minnens I då de lågo och dogo i var buske och ruttnade och förgiftade alla vattendrag med stank och smitta —!» Han knöt händerna; modern ryste:


840