från klosterkyrkan och sockenkyrkan bittida och sent i den tunga luften, ty den onaturliga dimman blev liggande, det tycktes vara ett lönnligt samband mellan tjockan och farsoten. Ibland blev den till en frostimma, som strödde isnålar och halvfruset duggregn; rimfrost lade sig på marken — så blev det töväder och tjocka igen. Ett ont järtecken tycktes det folk att sjöfåglarna, som eljest höllo till i tusental längs den ström som går inåt bygden från fjorden och som liknar en flod, där den flyter genom de låga ängsmarkerna, men vidgar ut sig till en insjö med salt vatten norrom Reins kloster, de blevo nu borta med ens, men i stället kommo korpar i oerhörda massor — på varje sten längs vattnet sutto de svarta fåglarna i dimman och läto höra sitt otäcka kraxande, medan kråkflockar, så stora som ingen förr hade sett, slogo sig ned i alla skogar och dungar och flögo med hemskt skrän över det arma landet.
En och annan gång tänkte Kristin på sina egna — sönerna som voro spridda så vitt omkring, barnbarnen som hon aldrig skulle få se — liten Erlends gyllne nacke svävade för hennes syn. Men de syntes henne fjärran och bleka. Nu föreföll det nästan som om alla människor vore varandra lika nära och lika fjärran i denna nöd. Och så hade hon fullt upp att göra dagen lång — nu kom det väl till pass att hon var van vid allt slags arbete. Medan hon satt och mjölkade, stodo vanvårdade småbarn, som hon aldrig hade sett förr, plötsligt inne hos henne, och hon kom knappt ihåg att fråga dem var de voro ifrån eller hur det stod till hemma hos dem; hon gav dem mat och skaffade dem tak över huvudet i kapitelsalen eller på något annat ställe, där det brann eld, stoppade dem i säng i dormitoriet.
Med ett slags undran märkte hon att under denna olyckstid, då det mer än någonsin kunde vara av nöden att var människa vakade och bad, kunde hon nästan aldrig samla sig till bön. Hon kastade sig ned framför sakramentgömman i kyrkan, när hon fick ett ledigt ögonblick, men det blev endast ordlösa suckar och slött framsagda Paternoster och Ave. Hon visste ej själv att det nunneliknande i väsen och later, som hon tillägnat sig under dessa två år, mer och mer försvann och hon blev lik husfrun från förr i världen, allteftersom nunnornas skara krympte ihop, klosterordningen upplöstes och abbedissan låg där, svag och med tungan halvt förlamad — samtidigt med att arbetet växte för de få som ännu kunde utföra det.
En dag fick hon tillfälligtvis veta att Skule var kvar i Nidaros — hela hans skeppsmanskap hade dött eller rymt, och han hade ej kunnat få nytt folk. Han var frisk, men han hade slagit sig på ett vilt liv, såsom många unga människor i förtvivlan gjort. Den som var rädd var viss om döden, sade de, och så bedövade de sig med svirande och dryckjom, dobblade och dansade och gåvo sig i lag
