med kvinnor. Till och med ärbara borgares hustrur och ungmör av de bästa ätter lupo bort från sina hem i denna onda tid; i sällskap med porthustärnor festade de om på krogar och taverner bland förvildade män. Gud förlåte dem, tänkte modern, men det var som om hennes hjärta var för trött, för att hon skulle kunna sörja mycket över det.
Men också ute i bygderna var det mycket nog av synd och förvillelse. De hörde litet härom i klostret, men de hade ju ej heller tid att tala mycket där. Sira Eiliv, som for överallt till sjuka och döende, utan rast eller ro, sade dock en dag till Kristin att själarnas nöd var större än den lekamliga.
Så var det en kväll då de sutto kring eldstaden i konventsalen, den lilla flock av människor som levde kvar i Reins kloster. Fyra nunnor och två leksystrar, en gammal stallkarl och en halvvuxen pojke, två allmosekvinnor och några barn kröpo samman kring elden. På högsätesbänken, där ett stort krucifix skymtade i halvdagern mot den ljusa muren ovanför, låg abbedissan, och syster Kristin och syster Turid sutto vid hennes händer och fötter.
Det var nio dagar sedan det sista dödsfallet bland systrarna och fem dagar sedan någon dött i klostret eller de närmaste husen. Pesten tycktes vara i avtagande ute i bygden också, sade Sira Eiliv. Och för första gången på nära tre månader föll det som ett skimmer av frid och trygghet och trevnad över de tysta och trötta människor som sutto tillsamman. Gamla syster Torunn Marta lät sitt radband sjunka ned i knät och grep tag i handen på den lilla flickan som stod invid hennes knä:
»Vad menar hon månntro? Ja, barn, nu tycka vi oss se, att Guds moder Maria aldrig vänder sin misskund från sina barn.»
»Nej, det är icke Maria mö, syster Torunn. Hel är det. Då går hon ut ur denna bygd, både med räfsa och med kvast, när de blota menlös man i gravgårdsgrinden — i morgon är hon långt borta —»
»Vad kan hon mena?» frågade nunnan åter oroligt. »Tvi dig, Magnhild, sådant styggt, hedniskt snack du för, du vore värd att du fick smaka på riset Läkemedel sammansatt av en mängd ingredienser, varav det enda verksamma torde vara opium.»
»Säg oss, vad detta är, Magnhild — var icke rädd» — syster Kristin stod bakom dem och frågade andlöst. Hon hade kommit ihåg, att hon hört i sin ungdom av fru Åshild om förfärliga, onämnbara, syndiga utvägar, som djävulen frestar förtvivlade människor att bruka —.
Barnen hade varit nere i dungen kring sockenkyrkan i skymningen, och några av pojkarna hade strövat omkring och kommit till en jordkoja, som var där; och så hade de lyssnat på några karlar, som höllo råd därinne. Det tycktes som om dessa män hade fångat en liten pojke, Tore, son till Steinunn på stranden, och i
846
