natt skulle de blota honom till pestgygran Hel. Barnen pratade ivrigt, stolta över att ha tilldragit sig de vuxnas uppmärksamhet. Det syntes ej falla dem in att tycka synd om den stackars Tore — han var nu också som ett avskum, gick och tiggde i bygden men aldrig i klostret, och när Sira Eiliv eller någon av abbedissans utskickade sökte upp hans mor, höll hon sig undan eller ville inte tala med dem, vare sig de bemötte henne kärleksfullt eller strängt. Hon hade levat i gränderna i Nidaros en tio år, men så fick hon en sjukdom, som vanställde henne så illa att hon till sist icke kunde få sin utkomst på det sätt hon vant sig vid, och så kom hon hit till bygden och bodde i ett skjul nere vid stranden. Likväl hände det att en eller annan tiggare eller dylikt folk tog in hos henne för tillfället. Vem som var far till hennes gosse visste hon inte själv.
»Vi måste gå dit», sade Kristin. »Här kunna vi då icke sitta, medan döpta själar sälja sig åt djävulen utanför våra dörrar.»
Nunnorna jämrade. Det var bygdens värsta män, råa, ogudaktiga karlar, och den sista nöden och förtvivlan hade väl gjort dem till riktiga djävlar. Hade bara Sira Eiliv varit hemma, klagade de. Under pesttiden hade prästens ställning blivit sådan att systrarna väntade sig av honom att han skulle kunna allt —.
Kristin vred sina händer:
»Om jag så skall gå allena — moder min, får jag lov att gå dit?»
Abbedissan grep henne i armen, så att hon jämrade sig. Den gamla, mållösa kvinnan kom på fötterna; med tecken gav hon till känna att de skulle sätta på henne ytterplagg. Guldkorset, hennes värdighetstecken, och staven krävde hon att få. Så tog hon Kristin under armen — hon var den yngsta och starkaste av kvinnorna. Alla nunnorna stego upp och följde dem.
Genom dörren till det lilla rummet mellan kapitelsalen och kyrkans kor trädde de ut i den råkalla vinternatten. Fru Ragnhild började skälva och hacka tänder — hon svettades ännu oupphörligt efter sjukdomen, och såren efter pestbölderna voro ej fullt läkta, så att det vållade henne helt visst stora smärtor att gå, men bon gav till ett förargat ljud och skakade på huvudet, när systrarna bådo henne vända, högg hårdare tag i Kristins arm och skred, skakande av köld, före genom trädgården. Allteftersom ögonen vandes vid mörkret, började kvinnorna skymta en ljusare färg under sina fötter av det nedfallna, vissna lövet och litet ljus från den molndigra himlen över de nakna trädkronorna. Det föll kalla droppar och susade svagt vid vindfläktarna. Dovt och tungt suckade bruset från fjorden mot stranden bortom höjden. Nederst i trädgården var en liten port — systrarna ryste, när det gnisslade i den fastrostade järnstången, medan Kristin gjorde ansträngningar att dra undan den. Så smögo de sig vidare genom dungen ned mot sockenkyrkan. Nu skymtade de den tjärade massan, mörkare mot
