mörkret, och mot ljusningen i skyarna — över åsen på hinsidan vattnet — det översta av taket och takryttaren med djurhuvudena och korset på toppen.
Ja — det var folk på kyrkogården — de kände det mera än de sågo eller hörde. Och nu visade sig ett lågt litet ljussken, som om en lykta stått på marken. Mörkret rörde sig nära där intill.
Nunnorna trängde sig tillsamman, kvedo nästan ljudlöst under framviskade böner, gingo några steg, stannade och lyssnade och gingo igen. De voro nästan framme vid gravgårdsgrinden. Då hörde de ur mörkret en tunn barnröst, som ropade:
»Aj, aj, I smutsar ju ner min smörgås!»
Kristin släppte abbedissans arm, sprang fram och in genom grinden. Hon knuffade undan några mörka mansryggar, snavade mot högar av uppskottad jord, och så var hon vid kanten av den öppna graven. Hon lade sig på knä, lutade sig ned och lyfte upp den lilla pojken, som stod på bottnen och ännu smågrinade, för att det kommit jord på den goda tunnbrödssmörgåsen han fått för att sitta stilla där nere.
Männen stodo vettskrämda, färdiga till flykt — några trampade på samma fläck — Kristin såg deras fötter i ljuset från lyktan på marken, Så var det visst en som ville springa på henne, trodde hon — i detsamma skymtade de gråvita nunnekåporna fram och karlarna stodo rådvilla —.
Kristin hade ännu pojken på armen, han gnällde över sin smörgås, då satte hon ned honom och tog och strök av brödet:
»Se där, ät — nu är din smörgås lika god —.
— Och gån hem nu, I män» — skälvningen på rösten tvang henne att göra ett uppehåll. »Gån hem, och tacken Gud att I bleven hindrade, innan I fått göra en gärning som svårligen kunde botas.» Nu talade hon som en husfru till sitt tjänstefolk, milt, men som om hon aldrig kunde tänka sig att icke bli åtlydd. Ofrivilligt vände några av männen sig mot porten.
Då var det en som skrek:
»Vänta litet — förstån I icke att det gäller livet minst — allt vi äga kanske — nu då de där gödda munkhororna stuckit sin näsa i detta! Icke böra de få komma härifrån och bära tidender om det —»
Icke en man rörde sig — men syster Agnes gav till ett gällt skrik och ropade med gråten i rösten:
»O, söte Jesus, min brudgum — jag tackar dig att du unnar dina tjänstemör döden för ditt namns ära —!»
Fru Ragnhild knuffade henne omilt bakom sig, stapplade fram och tog lyktan, som stod på marken — ingen rörde en hand för att hindra henne. När hon lyfte den, glittrade guldkorset på hennes bröst. Hon stod stödd på sin stav och lyste långsamt raden runt, nickade litet för varje man hon såg på. Så gjorde hon tecken åt Kristin att hon skulle tala. Kristin sade:
848
