och syster Agnes ropade att hon ville gå med. Abbedissan skakade de knutna händerna till tecken att Kristin skulle stanna, men hon tycktes vara alldeles ifrån sig —.
I detsamma blev det våldsam oro i mörkret borta vid kyrkogårdsgrinden — i nästa ögonblick frågade Sira Eilivs röst vem som höll ting här. Han kom fram i lyktskenet — de skymtade en yxa, som han bar i handen. Nunnorna skockade sig kring honom, karlarna fingo brått att smyga sig undan i mörkret, men i grinden möttes de av en man, som bar ett draget svärd. Det blev sammanstötning och vapenskrammel, och Sira Eiliv ropade dit bort: »Ve var man som nu kränker kyrkogårdsfreden!» Kristin hörde att någon sade, att det var den starke smeden från Credogränden — strax efter dök en hög och axelbred, vithårig man upp vid hennes sida, det var Ulv Haldorsson.
Prästen räckte honom yxan — han hade lånat den av Ulv — tog pojken Tore från nunnan, medan han sade:
»Det är redan över midnatt — men likväl blir det bäst att I alla följen med upp till kyrkan; dessa saker vill jag ha reda på ännu i denna natt.»
Ingen tänkte på annat än att lyda. Men när de kommit ut på vägen, steg en av de dunkla kvinnogestalterna ut ur skaran och ville ta av på stigen inåt skogen. Prästen ropade och befallde henne att följa med de andra. Kristins röst svarade ur mörkret — hon var redan ett stycke in på stigen:
»Jag kan icke komma, Sira Eiliv, förrän jag hållit mitt löfte —»
Prästen och några till började springa. Hon stod stödd mot inhägnaden, när Sira Eiliv upphann henne. Han lyfte lyktan — hon var förfärligt vit i ansiktet, men när han såg in i hennes ögon, förstod han att vansinnig hade hon icke blivit som han först fruktat.
»Kom hem, Kristin», sade han. »I morgon skola vi följa dig dit, några män — själv skall jag följa dig —»
»Jag har givit mitt ord. Jag kan icke gå hem, Sira Eiliv, förrän jag gjort vad jag lovat.»
Prästen stod en stund. Så sade han sakta:
»Kanske du har rätt. Gå då, syster, i Guds namn.»
Kristin vek underligt skuggliknande in i mörkret, som slukade hennes gråa gestalt.
När Ulv Haldorsson kom fram vid hennes sida, sade hon —
hon talade stötvis och häftigt: »Gå tillbaka — icke har jag bett
dig följa mig —»
Ulv skrattade tyst:
»Kristin, min fru — har du icke ännu lärt dig att somt kan ske utan att du beder eller bjuder — och icke det heller har du lärt, förstår jag, hur många gånger du än sett det — att du icke
