ras fötter. De trampade på, över tångknippen och stora stenar. Om en stund skymtade de en mörk upphöjning mot sandbacken.
»Stanna här», sade Ulv kort. Han gick bort och bände i dörren — så hörde hon att han högg av vidjorna och bände igen. Hon förstod att dörren föll inåt och han gick in i det svarta hålet.
Det var ingen särskilt blåsig natt. Men det var så mörkt att Kristin kunde ingenting annat se än att sjön rörde på sig med små glimtar av skumkammar som kommo och blevo borta igen med detsamma och ljusglimtar av vågorna, som bröto sig längs vikens strandbrädd, och så skymtade hon den svarta upphöjningen mot backen. Och det tycktes henne som om hon stod i en håla av natt och det var dödens förgård. Dånet av böljorna som brötos och ljudet av vattnet som silade sig tillbaka mellan strandens stenar blevo ett med blodvågen i henne själv, fastän det var som om hennes kropp höll på att upplösas, likt ett käril som faller i spillror — det värkte i bröstet, som om något ville spränga sönder det inifrån; huvudet kändes håligt och tomt och liksom gistet, och den ihållande vinden svepte kring henne och blåste tvärsigenom henne. Med en underlig likgiltighet förstod hon att nu hade hon säkert fått soten själv — men hon väntade liksom att mörkret skulle rämna för ett ljus som brusade och överröstade havsbruset och att då skulle hon gå under av skräck. Hon drog upp hättan, som hade blåst bakåt från hennes huvud, drog tätt ihop den svarta nunnekåpan kring sig och stod med händerna korslagda därunder — men det föll henne icke in att bedja; det var som om hennes själ hade mer än nog av att arbeta sig ut ur den fallfärdiga kroppshyddan och det var detta som slet i bröstet, när hon andades. Hon såg att eld flammade upp inne i kojan. Strax efteråt ropade Ulv Haldorsson på henne: »Du får komma hit och lysa mig, Kristi» — han stod i dörröppningen och räckte henne en brand av något tjärat trä.
Likstanken slog kväljande emot henne, fastän kojan var så otät och dörren borta. Stelögd, med halvöppen mun — och hon kände käkar och läppar styva som trä — såg hon sig om efter döden. Men där låg bara ett långt bylte på jordgolvet i vrån; ytterst var Ulvs kappa svept om det.
Han hade rivit lös några långa bräder någonstans och lagt dörren på dem. Medan han svor över det olämpliga redskapet, gjorde han med yxan och sin dolk inskärningar och hål och försökte surra fast dörren på plankorna. Några gånger såg han hastigt upp på henne, och varje gång sammandrog sig hans mörka, gråskäggiga ansikte ännu hårdare.
»Undrar hur du hade tänkt reda dig med detta ensam, du», sade han, böjd över arbetet — tittade upp — men det stela, döda ansiktet i skenet från den röda tjärbranden var fortfarande lika orörligt — en död kvinnas eller en vansinnigs. »Kan du säga mig
