Omedelbart sedan Sira Eiliv givit henne sista smörjelsen och hostian, miste Kristin Lavransdotter åter medvetandet. Hon låg med svåra blodspottningar och brinnande feber, och prästen, som stannade hos henne, sade till nunnorna att det komme att gå fort med henne.
— Några gånger var den döende så mycket vid sans att hon kände igen ett och annat ansikte — Sira Eilivs, systrarnas — fru Ragnhild själv var där en gång, och Ulv såg hon. Hon gjorde försök att visa att hon kände igen dem och att hon tyckte det var gott att de voro hos henne och ville henne väl. Men för dem som stodo bredvid såg det endast ut som om hon famlade med händerna i dödskampen.
En gång såg hon Munans ansikte — den lilla sonen tittade på henne genom en dörrspringa. Så drog han tillbaka huvudet, och modern låg och stirrade på dörren, väntande på att gossen skulle titta ut igen. Men i stället kom fru Ragnhild och strök henne över ansiktet med en våt lapp, och det gjorde också gott. — Så blev allting borta i en mörkröd dimma och ett brus, som först tilltog skrämmande, men så dog dånet småningom bort, och den röda dimman blev tunnare och ljusare, och till sist var den som ett lätt morgondis, innan solen bryter igenom, och det var alldeles ljudlöst, och hon visste att nu dog hon —.
Sira Eiliv och Ulv Haldorsson gingo tillsamman ut från den
döda. I dörren ut till klostergården stannade de. — Snö hade fallit.
Det hade ingen märkt, av dem som sutto hos henne, medan hon
utkämpade sin dödskamp. Underligt bländande var det vita
återskenet från kyrkans branta tak mittemot; tornet lyste mot den
gråmulna himlen. Snön låg så vit och fin på alla fönsterkarmar och
alla utsprång på kyrkans väggar av huggen gråsten. Och det var
som om de två männen dröjde, för att de icke nändes trycka sina
fotspår i det tunna täcket av nyfallen snö på tunet.
De andades djupt in luften. Efter den kväljande lukt det alltid blir inne hos en pestsjuk smakade den ljuvligt — sval, liksom litet tom och tunn, men det var som om detta snöfall måste ha tvättat bort sjukdom och smitta ur luften — den var härlig som friskt vatten.
Klockan i tornet började ringa igen — de två sågo dit upp, där det rörde sig bakom ljudgluggarna. Små snökorn lossnade från tornhuven vid dallringen, rullade utför och blevo till helt små snöbollar; litet av det svarta spånet syntes inunder.
»Denna snö blir näppeligen kvar», sade Ulv.
»Nej, den töar väl bort före kvällen», svarade prästen. Det var blekt gyllne rämnor i molnen, och det föll svaga, liksom tvekande solglimtar över snön.
Männen blevo stående. Så sade Ulv Haldorsson sakta:
858
