»Jag tänker på, Sira Eiliv — att jag skulle vilja ge litet jord till kyrkan här — och en bägare, som hon gav mig efter Lavrans Björgulfson — stifta en mässa för henne — och mina fostersöner — och för Erlend, min frände —»
Prästen svarade lika stilla utan att se på mannen:
»— Tyckes mig också, du kunde mena att du tarvade visa honom tack, som förde dig hitut i går kväll — du må väl vara nöjd att du fick hjälpa henne igenom denna natt.»
»Ja, det var det jag menade», sade Ulv Haldorsson. Så skrattade han litet: »Och nu ångrar jag nästan, präst, att jag varit en så from man — mot henne!»
»Onyttigt att spilla sin tid med så fåfäng ånger», svarade prästen.
»Vad menar du —?»
»Jag menar att det är endast sina synder som det gagnar något att en man ångrar», sade prästen.
»Vi så?»
»Ty ingen är god utom Gud allena. Och intet gott kunna vi göra utom genom honom. Så det är gagnlöst att ångra en god gärning, Ulv, ty det goda du har gjort kan icke ryggas; om så alla berg störta samman, så varder det beståndande —»
»Ja, ja. Slikt förstår icke jag, Sira min. — Jag är trött —»
»Ja — och hungrig måste du väl vara — du får komma med bort i eldhuset, Ulv», sade prästen.
»Tack, jag har icke matlust», sade Ulv Haldorsson.
»Likaväl får du nu följa med mig bort och få mat», sade Sira Eiliv, lade sin hand på hans arm och drog honom med sig. De gingo ut på tunet och nedåt mot eldhuset. Ofrivilligt trampade de båda så lätt och varsamt de förmådde på den nyfallna snön.
