Övre delen av staden, från Nunnebäcken och nedåt mot biskopsgården utgjorde ett stilla grannskap; här funnos varken handelsbodar eller härbärgen utan gårdarna tillhörde mest storfolk från bygderna runt omkring, och husen vände mörka timmergavlar utan vindögon ut mot gatan. Men denna dag drevo redan hela stim av människor häruppe på färdevägen, och tjänstehjon stodo och hängde vid gårdsgrindarna för att tala med folk som kom förbi.
När de kommo ut vid biskopsgården, var där full trängsel på platsen framför Halvardskyrkan och Olavsklostret — salustånd hade slagits upp på gräsvallen, och där voro lekare, som läto dresserade hundar hoppa genom tunnband. Men Håkon ville icke tillåta mörna att stanna och se på, och han ville ej låta Kristin gå in i kyrkan — han sade att det bleve roligare för henne att åse själva den stora festen.
Nedöver Klemenskyrkans allmänning tog Håkon dem vid handen, ty här var största tilloppet av folk som kom från bryggorna eller ut från gränderna mellan handelsgårdarna. Mörna skulle till Miklagård, där skomakarna höllo till. Ty Ingeborg hade visserligen funnit de kläder som Kristin fått med sig hemifrån mycket fina och vackra, men hon sade att de skoplagg den andra hade med från landsbygden, dem kunde hon icke nyttja till festdräkt. Och då Kristin hade sett de utländska skor som Ingeborg hade flera par utav, tyckte hon att hon svårligen kunde giva sig till tåls förrän hon också fått köpa sig sådana.
Miklagården var en av de största gårdarna i Oslo; den sträckte sig från bryggorna och uppåt mot Sutaregränden med mer än fyrtio hus kring två stora tun. Och nu hade där dessutom satts upp salustånd med vadmalstält på tunet; och över tälttaken höjde sig en bildstod av Sankt Krispinus. Där var livlig rörelse av folk som handlade, kvinnor som lupo mellan eldhusen med grytor och spänner, barnungar som lade sig för fötterna på folk, hästar som leddes in och ut från stallarna, och tjänstesvenner som buro bördor in och ut från varuskjulen. Uppe från svalgångarna till loften, där de finaste varorna såldes, skreko sutarna och deras bodsvenner ned till mörna och svängde med små brokiga och guldstickade skor mot dem.
Men Ingeborg styrde kosan mot det loft där Didrek sutare satt; han var tysk men hade en norsk hustru och ägde hus i Miklagården.
Gubben stod och köpslog med en herre som bar reskappa och svärd vid bältet, men Ingeborg gick frimodigt fram, bugade sig till hälsning och sade:
»Gode herre, viljen I icke unna oss att få tala med Didrek först; vi skola vara hemma i vårt kloster till aftonsången. I haven törhända bättre tid?»
Herrn hälsade och steg undan. Didrek gav Ingeborg en liten
