i benen, så svag kände hon sig; hon skakade och skrattade och grät.
Herremannen kom bort till henne och lade varsamt ena handen på hennes skuldra:
»I haven nog varit mera rädd än I velat visa», sade han, och hans röst lät god och behaglig. »Men nu mån I göra våld på eder —I höllen ju modet uppe, medan fara var —»
Kristin kunde endast nicka upp mot honom. Han hade fagra, ljusa ögon i ett smalt, brunblekt anlete, sotsvart hår, som var klippt tämligen kort över pannan och bakom öronen.
Ingeborg hade nu fått sitt hår ordnat; hon kom fram och tackade den främmande med många fagra ord. Han blev stående med ena handen på Kristins skuldra, medan han svarade den andra.
»Dessa galgfåglar», säger han till sina män, som stodo och höllo de två tyskarna — de hörde hemma på ett fartyg från Rostock, sade de — »få vi taga med oss till staden, så att de kunna insättas i mörkstugan. Nu får vi följa dessa mör hem till klostret. I kunnen väl finna några remmar att binda dem med —»
»Menen I mörna, Erlend?» frågade den ene svennen. Det var två unga starka och välklädda ynglingar, och de voro upprymda efter slagsmålet.
Husbonden rynkade pannan och ville svara skarpt. Men Kristin lade sin hand på hans arm:
»Låten dem löpa, käre herre!» Hon ryste litet. »Näppeligen önskar min syster och jag att denna saken bliver omtalad.»
Den främmande såg ned på henne, tryckte tänderna i underläppen och nickade, som om han förstod henne. Så gav han med svärdflatan var och en av de två fångarna ett slag i nacken, så att de föllo framstupa. »Löpen då!» sade han och sparkade till dem, och de togo till bens, allt vad de orkade. Herremannen vände sig åter till mörna och frågade om de ville rida.
Ingeborg lät sig lyftas upp i Erlends sadel, men det visade sig att hon icke kunde sitta i den, hon gled strax ned igen. Han såg spörjande på Kristin, och hon sade att hon var van att rida i manssadel.
Han tog henne under knäna och lyfte upp henne. Det for igenom henne en ljuvlig förnimmelse av att han höll henne från sig, så varsamt som vore han rädd att komma henne för nära — de därhemma hade aldrig frågat efter om de tryckte henne intill sig, när de hjälpte henne att stiga till häst. Hon kände sig så underligt hedrad —.
Riddaren — som Ingeborg kallade honom, fastän han bar silversporrar — bjöd nu den andra mön sin hand, och svennerna hoppade upp på sina hästar. Nu ville Ingeborg äntligen att de skulle rida norr om staden, förbi Ryenbergen och Martestokker och icke genom gatorna. Först nämnde hon att herr Erlend och hans svenner ju
88
