rörelse om kvällarna av folk ur grannskapet, som besökte nunnornas kyrka; häromkring lågo också flera hus, där leksvennerna och proventsfolket bodde. De sade farväl till Erlend här. Kristin stod och smekte hans häst; den var svart och hade ett vackert huvud med milda ögon — hon tyckte den liknade Morvin, som hon brukat rida därhemma, när hon var barn.
»Vad heter eder häst, herre?» frågade hon, när den vände huvudet från henne och flåsande vädrade mot mannens bröst.
»Bayard», säger han och ser på henne över hästens nacke, »I spörjen efter hästens namn men icke efter mitt?»
»Jag vill gärna veta ert namn, herre», svarar hon och böjer lätt på huvudet.
»Erlend Nikulausson heter jag», svarar han.
»Så mån I hava tack då, Erlend Nikulausson, för edra goda tjänster i afton», säger Kristin och räcker honom handen.
Med ens översköljdes hennes ansikte av rodnad; hon drog sin hand halvt ur hans.
»Fru Åshild Gautesdotter på Dovre, är hon eder frändekvinna?» frågade hon.
Förundrad såg hon att också han blev blodröd, han släppte hastigt hennes hand och svarade:
»Det är min moster. Det är så att jag är Erlend Nikulausson till Husaby.» Han såg så besynnerligt på henne att hon blev ännu mer förvirrad, men hon fattade sig och sade:
»Jag skulle nu hava tackat er bättre med ord, Erlend Nikulausson, men jag vet icke vad jag skall säga eder —»
Han bugade sig för henne, och hon tyckte nu hon måste säga farväl, ehuru hon gärna velat tala mera med honom. I kyrkdörren vände hon sig om, och då hon såg att Erlend ännu stod där bredvid sin häst, hälsade hon honom med handen.
I klostret var stor förfäran och mycken uppståndelse. Håkon
hade sänt ett ridande bud hem, själv gick han omkring i staden
och letade efter mörna, och folk hade sänts ut för att hjälpa honom.
Nunnorna hade hört att vilddjuren skulle ha dräpt och uppätit två
barn nere i staden. Detta var nu lögn, och leoparden — det var
bara en — hade blivit fångad redan före vespertiden av några
svenner från kungsgården.
Kristin stod med böjt huvud och teg stilla, medan abbedissan
och syster Potentia utöste sin vrede över ungmörna. Det var som
om hon sov invärtes. Ingeborg grät och gjorde invändningar — de
hade ju gått ut med syster Potentias tillåtelse, under lämpligt
beskydd, och de kunde ju ej rå för vad som sedan hänt —
Men fru Groa sade att nu kunde de stanna i kyrkan, tills midnattstimmen slog, beflita sig om att vända sina tankar till andliga
90
