6
Tornväktaren.
Tråkigt ja — — hade jag inte min hustru att gräla med ibland, så tror jag att jag af pur ledsnad en vacker dag gick och hängde mig på urvisarn härunder.
Mångelskan.
Tornväktarn har väl sett många .eldsvådor i sin dar?
Tornväktaren.
Jo ditåt lutar, det, kära Madam. Herre Gud, nog minns jag när gamla Dramatiskan brann. Det var den grannaste eld, jag sett, ty si det var så många eldfängda ämnen deruti. En mängd teaterpjeser flög opp i luften och der måtte de visst ha stannat qvar, ty man har aldrig hört af dem sedan. Öfverallt hvar man såg, så flög det riddarmantlar och bondrockar med eld i skörtena — och brinnande städer och skogseldar i luften om hvarandra. — Folket sade att konsten alldeles strök med, — säkert är det emellertid att konsten hvarken förr eller sednare varit så lågande eller haft en sådan lyftning som den gången.
Mångelskan.
Nå men spökar det inte ofta här i tornet?
Tornväktaren
(hemlighetsfullt).
Hör på, kära madam- År 1835 natten före Riddarholmskyrkans hrand, stod jag här på altanen. Klockan hade slagit tolf och jag nyss slutat med tutningen, då jag i detsamma hörde ett väsen i torntrapporna, liksom hade hela Lifgardet till häst kommit sättande uppför dem, eller också hustru min. Hur förvånad blef jag inte när jag slog upp Ögonen och fick se — gissa —
