Då jag nu vänder mig till ordandet om manganismens metod, går jag förbi den för Eder bekanta hela raden af de lägre stegen, men måste försöka att här framhålla det, som är gemensamt för de olika, mycket skilda operationerna. Detta har visserligen förut skett, dock ej till det omfång, som torde få betraktas såsom önskvärdt. Tillkomsten af nya företeelser på det tekniska området är nemligen så kolossal, sker i sådana massor och bereder sådana svårigheter för en rätt uppfattning enligt hittills vanliga kategorier, att en teoretisk generalisering i sammanträngd form allena möjliggör en öfverblick deraf. En sådan sammanfattning synes mig ock utförbar, och jag beder Eder att för ådagaläggandet häraf följa mig vid några små exempel, till hvilka mycket lärorika definitioner kunna knytas.
Kugghjulet a i närstående fig. 1, hvilket vid 2 ingriper i kuggstången b på bekant sätt, vrider sig vid 1 i den i hvila tänkta stolen c, i hvilken också vid 3 kuggstången glider. Denna senare (som vi vilja föreställa oss rätt lång) är belastad med en vigt B. Tänka vi oss nu kugghjulet a vridet i sådan rigtning, att vigten B lyftes, eller också så att den sänkes, så hafva vi framför oss ett verksamt maskineri, men ett af särskildt slag, nemligen för beständig öfverföring af rörelse, gående vare sig framåt, eller bakåt. Vi vilja på grund af dess ständiga gång kalla detsamma ett löpverk. Sådana verk finnas, såsom bekant, ganska många. Vid dem komma axlar, friktionshjul, kugghjul, remhjul, vefvar o. s. v. till användning i mångfaldiga sammanställningar.
Men gent emot dessa mekanismer stå sådana af en annan klass med annat rörelseslag. Exempel härpå lemnar oss närstående fig. 2. Hjulet a, åter igen vridbart i den stilla stående ställningen c vid 1, har hakformiga eller på annat sätt gestaltade tänder, i hvilka vid 2 spärrklinkan b ingriper. Denna hindrar hjulet att följa med i den rigtning, som vigten A vill draga det samma. Drifver man åter hjulet i sådan rigtning, att snöret 4, vid hvilket vigten hänger, uppvindas, så låter klinkan hjulet fortlöpa, men håller åter emot, så snart den drifvande kraften upphör att verka. Denna inrättning är bekant såsom »spärr»; och i den nu skildrade användningen vilja vi kalla den samma ett spärrverk. Dess rörelse är icke beständig, olika vid fram- och återgående, och således denna mekanism att helt och hållet särskilja från ett löpverk.
Spärrverket är nu ingalunda den enda mekanism, som kan härledas ur den angifna gruppen; fast mera äro ytterligare fem andra möjliga att påvisa.
Tänka vi oss först klinkan b genom tryck på knappen vid 5 upplyftad, alltså spärret utlöst, så faller vigten A ned, medtagande eller drifvande hjulet a. Den uppkommande rörelsen kan på mångfaldiga sätt tillgodogöras: hastigt, alltså genom stöt, såsom vid pålkranar, långsamt, småningom, såsom vid ur, äfvensom vid telegrafernas löpverk, samt vexelvis, allt efter behofvet. Alltid kan dervid det genom vigtens uppvindande magasinerade mekaniska arbetet nyttigt användas. I stället för att lyfta en vigt A, kan man äfven försätta
