på 1000 och 1100-talen till ett nordiskt språks behof. När senare missionärer och deras efterföljare, som kanske såsom den helige Sigfrid först haft sin verksamhet i Norge, predikade kristendomen i Västergötland och för kyrkliga ändamål måste göra uppteckningar å landets eget språk, låg det närmast till hands att tillgodogöra sig de resultat, som man till samma ändamål redan vunnit i Norge. Gäller det laguppteckningar, om hvilka vi veta att en — sannolikt den första åtminstone mera omfattande — företagits i Västergötland i början på 1200-talet, så var det säkerligen Norge där man känner sådana redan från 1100-talets förra hälft (se Maurer Udsigt over det nordgermanske Retskilders Historie s. 18), som gifvit impulsen och förebilden. I Sverige har Västergötland att uppvisa den första kända redigeringen af ett landskaps gällande rätt och de öfriga landskapen hafva följt västgötarne i spåren. Det är — när det gäller laguppteckningar och någon annan litteratur på svänska hafva vi icke bevarad från 1200-talet och tiden kring 1300 — sannolikt, att Vestergötland varit förebilden för de öfriga landskapens skrift. Också träffa vi det bruk af þ, som mödosamt kämpat sig fram till åtminstone principat i Vestergötland, allmänt i alla de öfriga landskapslagarne, som vi äga i tillräckligt gamla uppteckningar. I detta fall kan dock runskriften åtminstone ha bidragit till resultatet. Här och där möta vi också förstenade rester af ett äldre bokstafveringsskick såsom då vi i Södermannalagen träffa ð ord som walð, bolstaðs (cod. B); jfr ock Dalalagen. Af de öfriga för den anglosaxiska minuskeln karaktäristiska tecken, som finnas i norsk skrift möter intet, så vidt jag kunnat finna, i västgötaurkunderna. Men att åtminstone ett af dem, ꝼ, en gång brukats i den älsta svenska skriften framgår däraf, att det flere gånger vid sidan af det eljest härskande f förekommer i Ängsöcodex af Upplandslagen och där förmodligen förskrifver sig från förlagan, se Samlingar utg. af Svenska Fornskriftsällsk. h. 122 pag. IV.
När vi alltså i det fragment ä. VGL., som är föremål för närvarande undersökning, regelbundet träffa skrifningarna þæss, þa, þær, þen, þingi, þeim, þriðia o. s. v. gent emot garðr, ætleðe, uið, anøð, biuða, iarðar etc., så äga vi ingalunda rätt att i denna fördelning se det tillfälliga inflytandet af en norsk
