afgå, än på de nästföregående och följande.
Med den åtrå Försynen hos oss visligen inplantat efter långt lif, är hvar och en angelägen at veta, på huru många år han ännu kan göra sig sannolik räkning. Vi hafve ock här ofvanföre visat prof, huru nödigt det är vid många tilfällen, at kunna gissa rätt, om andras tilförmodande lifslängd. Denne efterlängtade uplysning har i synnerhet gjordt, at goda Förtekningar på de döda så mycket efterfrågas utom lands. Då alla år och månader läggas tilsamman, som hvar och en, af et gifvit stort antal människor, lefvat öfver en viss ålder, och summan sedan divideras med samma antal, upkommer et tal i quoten, som gifver tilkänna den medelmåttiga lifs-längd, hvar til berörde antal människor hunnit öfver samma ålder. Så många år och månader tilsammans tagen, som en del lefvat längre; äfven så många har den andra delen tidigare dödt, än bemälte medelmåttiga lifs-längd fordrade. Det är klart, at ju större antal af döda man har at tilgå, samt ju nogare deras ålder på år och månader varit upteknad, desto större sannolikhet kan af uträkningen väntas för människorna i gemen. De Svenske Förtekningar äro i det målet icke aldeles tilräckelige, emedan i dem uptages allenast hvart femte års ålder. Död-längderna på dem, som varit deltagare i lifs-tids Räntor och Tontiner, äro så mycket mera nogräknade. Efter dem hafva Kerseboom och Deparcieux gjordt uträkningar, af hvilka jag vil meddela et utdrag, med förmodan, at de så vida äfven lära inträffa hos oss, som dödelighets ordningen i Sverige, enligt fjärde
