För att emellertid upphjälpa teatrarnas ekonomi aflät Kungl. Maj:t proposition till 1871 års riksdag, hvari hemställdes att riksdagen måtte bevilja ett belopp, motsvarande hvad inköpet af Mindre (= Kungl. Dramatiska) Teatern kostat, 270,000 riksdaler, att utgå till inlösen för statsverkets räkning af nämnda teaterbyggnad med tillhörigheter, hvarjämte tillkännagafs att Konungen i så fall vore benägen att åtaga sig likviden för hela det öfriga skuldbeloppet. Denna proposition blef af riksdagen bifallen, dock med tilläggande af det villkor att jämväl all de båda Kungl. Teatrarna tillhörig lös egendom blefve statens.
Nu följde för den kungliga teaterinstitutionen, som fortfarande stod under högsta ledning af Konungen genom hofförvaltningen, några gynnsamma år med ej obetydliga öfverskott. Men redan år 1874 började teaterverksamheten åter gå med förlust, hvilken ökades år efter år, så att den vid utgången af spelåret 1879—1880 uppgick till nära 228,000 kronor. Men så hade också under denna tid flere af de operor som sedermera under en lång följd af år höllo sig på repertoaren, upptagits och stora kostnader blifvit nedlagda på desamma. Under Erik af Edholms femtonåriga kraftfulla ledning (1866—1881) uppsattes och uppfördes bland annat operorna »Afrikanskan» med Louise Michaëli i titelpartiet (första gången den 29 april 1867), »Marco Spada» (18 sept. 1867), »Den vilseförda» (21 febr. 1868), »Romeo och Julia» (11 juni 1868), »Den flygande Holländaren» (24 jan. 1872), »Mignon» (10 mars 1873), »Lohengrin» med Oscar Arnoldson (22 jan. 1874), Ivar Hallströms »Den bergtagna» (20 maj 1874), P. A. Ölanders »Blenda» (26 april 1876), »Carmen» (22 mars 1878), »Tannhäuser» (4 dec. 1878) och »Aida» (16 febr. 1880), skådespelen »Coriolanus» (29 okt. 1866), »En vintersaga» (7 dec. 1871), »Konung Richard den tredje» med Edvard Swartz i titelrollen (17 dec. 1872), »Kungarne på Salamis» (5 febr. 1874), »Härmännen på Helgeland» (11 nov. 1876), »Hernani» i ny öfversättning af Edvard Bäckström (4 april 1878), samt »Antonius och Cleopatra»
