»Om någon varit född att blifva vår och kanske alla tiders störste tragiker, så var det Georg Dahlqvist; en så djup lidelse, en så glödande hänförelse och en så stormande kraft har man helt visst aldrig någonsin, hvarken förr eller i senare tider bes vittnat på den svenska scenen», skref Fritz Arlberg i Aftonbladet den 21 sept. 1880 i en ledande artikel om de kungliga teatrarne.
»Georg Dahlqvist var den af våra inhemska skådespelare som mest och framgångsrikast spelat på inspiration, det vill säga, låtit stundens ingifvelse bestämma färgerna och styrkan i sin framställning. Därmed må icke vara sagdt, att han ej studerade sina roller, att han gick oförberedd fram inför publiken och på detta sätt vågade ett spel, som lika lätt kunde framkalla förlust som vinst — långt därifrån. Han utarbetade nog sina roller genom träget studium, trägnare kanske än mången, men det var fulländningen som han lämnade åt inspirationen, och den svek honom endast sällan, ty han var aldrig illa disponerad när han utförde sin roll. Med kostymen och masken iklädde han sig också personligheten som han skulle återgifva; när förhänget gick upp för skådespelet, glömde han allt annat än det, han uppgick till själ och kropp så fullständigt i sin uppgift, att när han spelade konung, kände han sig till mods som om världen legat för hans fötter, och när han återgaf en tiggare, så tyngde på hans breda skuldror all världens nöd och elände, och han blef sann på detta sätt, slående sann, till och med midt i sina öfverdrifter. Ty han hade sådana, och de ändå som voro stora. Men hans öfverdrifter voro aldrig blodlösa resultat af ensidiga kammarstudier, de voro foster af en öfversvallande känsla, en ytterligt lättrörlig fantasi, en vulkanisk konstnärspersonlighet, som älskade det gigantiska både i färger och propotioner och som därför mången gång, hänförd af stundens makt, gick ut öfver det sedvanligas råmärken. Det var hos denne skådespelare en egendomlig förening af idealitet och naturalism. Det var idealitet i det sätt hvarpå han lät rollens andliga egenskaper framstå, och den djärfvaste naturalism i hela den yttre uppenbarelsen». (Frans Hedberg, »Svenska skådespelare».)
Men han kunde, som sagdt, ofta göra sig skyldig till stora öfverdrifter i sin realism. När han till exempel i ett stycke skulle framställa att han råkat falla ner i en damm, hoppade
