han, omedelbart innan han gjorde sin entré, ned i ett stort vattenfyldt brandkar, som på den tiden alltid vid representationerna stod bakom fonden, och kom så, drypande våt, in på scenen. En annan gång, då han spelade Sigismund i »Lifvet en dröm,» nöjde han sig ej med den kedja af järnbleck han såsom den fängslade konungasonen skulle bära, utan han gick själf till en järnbod och köpte en grof järnketting och därpå lät han en smed göra ett lifbälte af tjock järnplåt och vid den fastsmiddes kedjan. Och då han som Engelbrekt i »Engelbrekt och hans dalkarlar» hade fått det dödande hugget af Måns Bengtsson Natt och Dag, och blifvit inburen döende på scenen, fick det ej, såsom det eljes brukades, vara lingonsaft som flöt fram ur såret — det skulle vara riktigt blod, och för den skull fick något af hans barn alltid gå till slaktarhuset långt bort på norr och köpa en half kanna oxblod, ty naturligt skulle det vara.
Synnerligen noga var han med sin kostymering. Johan Jolin skrifver härom i en skiss, »Min logekamrat», i kalendern Nornan 1882: »Georg Dahlqvist skydde aldrig några uppoffringar, när det gällde hans kostymer, fast han ej depenserade särdeles mycket på sin toalett som privatman. Skulle han vara elegant på scenen, så beställdes alltid nya dyrbara kläder, och spelade han konung, nöjde han sig ej med teaterns bomullssammet, han bekostade själf silkessammet. Att med en talrik familj, om hvilken han ofta talade med kärlekstårar i ögonen, tillika tillfredsställa konstnärens alla behof, var ingen lätt uppgift. Följaktligen skydde han inga ansträngningar, för att skaffa sig inkomster utom sin lön, och han gasterade därför tidt och ofta å landsortsteatrarna, samt reste icke sällan natt och dag i »ur och skur», för att ej försumma sina tjänstepligter vid den kungliga scenen».
För det låga och lumpna fanns ingen resonansbotten hos Dahlqvist. Han kunde med sanning framställa en stor brottsling, men ej en feg usling. Hans Frans Moor tålde därför ingen jämförelse med hans Karl Moor, liksom äfven hans Tartuffe och Harpagon ej hörde till hans mera framstående skapelser. För rent komiska uppgifter såsom t. ex. Jakob von Tyboe och Sganarelle i Moliéres »Skola för äkta män» lämpade sig hans skaplynne ej fullt väl. Däremot var han på
