som småningom utbildade sig till en buffasångare af verklig betydelse och som genom sitt från all slags efterhärmning fria spel visade, huru mäktig han var af sann dramatisk uppfattning. Det var de lyckligaste naturgåfvor, som användes på ett sällsynt konstförståndigt sätt, utan att hafva odlats i någon konstskola. Hans förträffliga röst, säkerhet i tonen och stora komiska kraft gjorde den fullständigaste verkan. Därtill bidrog också onekligen en för buffapartier ganska fördelaktig figur, hvilken länge, oaktadt sitt ovanliga omfång, bibehöll mycken lätthet på scenen, och äfven, då denna lätthet minskats, verkade oemotståndligt på åskådarnes skrattmuskler.
»Hans tilltagande fetma förledde honom ofta till att uppträda endast som farsör, men äfven detta gjorde han med en så allt besegrande godmodighet, att ingen människa kunde förarga sig öfver att han öfverdref; och i några af sina uppgifter, exempelvis Barthold i »Figaros bröllop» och »Barberaren», Cornelius i »Nürnbergerdockan», Josseaume i »Advokaten Pathelin», Calchas i »Den sköna Helena» och Aboulifar i »Oberon» var han rent af mästerlig och framkallade verkliga högtider af skratt. Hade Uddman kunnat sjunga och spela dessa roller på något annat språk än det svenska, så skulle han hafva vunnit världsrykte som en utomordentlig buffo. — — — Innan han blef alltför korpulent var han en präktig Leporello i »Don Juan», en hjärtegod och lustig brumbjörn till Sulpiz i »Regementets dotter», och en mycket rolig Dulcamara i »Kärleksdrycken». Han uppträdde vidare som Cerberin i »Målaren och modellerna», som Grefven af Campo-Major i »Kronjuvelerna», som Baptiste i »Muraren», som Lord Tristan i »Martha», som Kuno i »Friskytten», som Förste talaren i »Trollflöjten», som Maurevert i »Hugenotterna», som Oberthal i »Profeten», som Bassi i »Stradella», som Mac-Irton i »Hvita frun», som Matteo i »Fra Diavolo», som den gamle Melchtal i »Wilhelm Tell» m. fl. — I midten af l870-talet började Uddmans rörlighet tämligen hastigt att aftaga, och han kunde alltmera sällan uppträda på scenen. Den otympliga kroppens krämpor kunde dock icke få bukt med hans glada och sorglösa lynne, det kämpade och höll ut till det sista.» (Frans Hedberg, »Svenska operasångare».) Han blef associé i K. Musikaliska Akademien 1866 och erhöll guldmedaljen »Litteris et artibus» på sin
