sin ytterst skarpa blick för det karakteristiska utdanade han med stor själfständighet sina roller och förlänade dem alla full individualitet.
»Det låg en stor skillnad», skrifver den gamle teaterkritikern Claes Lundin, »mellan den narraktige Schumrich i »Släktingar» och den puritanske Lord Chesterfield i »En arbetare» samt mellan dessa och den slappe Kung Menelaus i »Den sköna Helena» å ena sidan och den slipade, vakne Scapin å den andra. Olika i allt utfördes de med lika stor talang. Knut Almlöf gjorde lika mycket af pären Miremont i »Kotteriet» som af folkuppviglaren Vansen i »Egmont». Hans Fromont i »Fregattkaptenen», Perrichon i »Herr Perrichons resa», Damoiseau i »De båda döfve» och Gaspard i »Debutanten och hennes far» blefvo klassiska figurer, som stå med outplånliga drag i den svenska skådebanans minnesböcker. De teatervänner, som hade det ovärderliga nöjet att se dem, skola aldrig förgäta dem och de skola öfverföra minnet af dem till ett släkte, som ej haft lyckan att skåda dem, hvarefter dessa i konsten outplånliga figurer skola, hvad sällsynt är för scenens företeelser, otvifvelaktigt lefva kvar i arfsägnen. Hvarje år af Knut Almlöfs konstnärslif pryddes med nya skapelser af hans snillekraft, och stundom voro dessa af rent öfverväldigande art på ett och samma år, som t. ex. år 1869, då han gjorde sådana storverk som Harpagon i »Den girige» och Daniel Hejre i »De ungas förbund». I Harpagons roll visade han sig mäktig att lösa en uppgift som man hade trott skulle ligga utanför, att ej säga ofvanför hans egentliga område. Det är ej blott komikern i vanlig mening, som i denna roll tages i anspråk, utan här kräfvas många olika sidor af en stor skådespelares förmåga i ständig stegring ända till fjärde aktens slutscen, där allt samlas i ett intryck af den mest gripande ryslighet. Knut Almlöfs framställning verkade också som något utomordentligt i vår teatervärld och var så öfverlägsen, att han med denna roll steg till en höjd, hvilken han endast som »utmärkt komiker» aldrig skulle ha kunnat uppnå. Och strax därpå följde en i sitt slag lika mästerlig framställning af den gamle pratmakaren och ränksmidaren Daniel Hejre i »De ungas förbund», vidt skild från Harpagons-karaktären men med samma fullkomlighet uppfattad i det stora och med samma
