uppehöll sig i Stockholm en tid. Sedermera blef Pothier i Paris hans lärare.
Är 1858 öfvergick han till Kungl. Teatern, där han den 6 okt. 1858 gjorde en glänsande debut som Figaro i »Figaros bröllop». Sedan följde slag i slag den ena framgången efter den andra och Fritz Arlberg framstod snart som ett mönster för konstnärlig soliditet, parad med finhet och nobless. Hans vackra väl utbildade baryton, hans dramatiska talang och hans högst fördelaktiga yttre gjorde honom till en af operascenens mest uppburna konstnärer under de sexton år som han var fast anställd där. Hans röst var visserligen ej stor, men han ägde till gengäld en intelligens och en på grundlig bildning byggd konstnärlig uppfattning, som i förening med hans medfödda fina smak, hans eleganta och nobla framträdande, gjorde honom till en af de mest framstående och sympativäckande företeelserna i hela vår teaterhistoria. Han var i besittning af en mångsidighet som skådespelare, som ej är så vanlig vid den lyriska scenen. Han löste de mest olikartade uppgifter, än djupt allvarliga, än glada och komiska. En blick på hans repertoar visar bäst denne genialiske konstnärs mångsidiga begåfning. Bland hans förnämligare roller på vår operascen må sålunda anföras: Don Juan, Agamemnon i »Ifigenia i Aulis», Valentin i »Faust», Grefve de Nevers i »Hugenotterna», Mercutio i »Romeo och Julia», Kark i »Den bergtagna». Den flygande Holländaren, Telramund i »Lohengrin», Wolfram i »Tannhäuser». Almaviva i »Figaros bröllop», Carl V i »Ernani», Hans Heiling, Zampa, Miller i »Nürnbergerdockan», Räfklo i »Målaren och modellerna», Belcor i »Kärleksdrycken», Christiern i »Gustaf Vasa», Grefve Luna i »Trubaduren», Nelusco i »Afrikanskan» och Lord Klockburn i »Fra Diavolo».
Som ett bevis på Arlbergs förmåga att äfven af den till synes obetydligaste uppgift skapa en karakteristisk figur anför Frans Hedberg i »Svenska operasångare», hans återgifvande af Laërtes' lilla roll i »Mignon», som genom Arlbergs framställning gjorde sig så gällande. »Endast hans inträde i andra akten som den i rococokostymen stoltserande Theseus i Midsommarnattsdrömmen var ett praktstycke af dristig komik, och Laërtes var, när Arlberg återgaf den, en af styckets skarpast framträdande karaktärer, något som han sedan icke alltid varit».
