Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/100

Den här sidan har korrekturlästs

— Du har bestämt gått ifrån den rätta vägen, Eugen. Du skämmer bort dig med allt möjligt krafs. Gjorde bättre saker förr.

— Det var bra konstigt, sade Eugen. Det här är en stilla tavla, banal, säger ni! Det är ju fan, att så fort man gör något för folket… Finns det kanske inte solnedgångar och lugnt vatten?

— Jo jo. Men greppet, ser du. Du har gjort friskare saker förr. Hur tusan kom du på svanen?

— Fölk töcker om svanar, inföll den släktkäre Karl Ludvig, som även oroades över, att en artistisk nyckfullhet, om det ville sig illa, skulle kunna komma den vackra stillebenmålningen på bordet att försvinna. Gör honom inte ve dålit humör, vet ja! Tavla ä bra!

Så småningom tycktes den lilla skaran av betraktare försona sig med svanen, och till och med signaturen F. F. erkände, att det var en viss ”friskhet i penselföringen”, fastän det saknades ”detta speciellt tusan djävla”. Efter någon stund befann sig sällskapet i en mycket festlig sinnesstämning vid det vackra bordet, vars dofter fläktade dem om näsan på grund av vinddraget från de öppnade fönstren.

Cello var i dag lycklig, dels emedan fondmäklaren Anker inrapporterat en ny kursstegring och dels emedan han dagen därpå skulle begiva sig på semester. Han till och med sjöng en smula vid punschen, och han sjöng för sin framtid, som låg i fullt sommarsolsken. Sällsamt nog kommo Karl Ludvig och konstanmälaren F. F. i ett livligt ordutbyte. Det befanns nämligen, att signaturen nyss hade inköpt ett parti Solidarfett, vilka aktier under några dagar stått alldeles stilla, en omständighet, som verkade irriterande på en lättrörd och fin natur. Nu begärde den tveksamme mannen en tröst av Karl Ludvig, och en sådan erhöll han även på ögonblicket.

— Affärer förstår jag mig just inte på, tillstod signaturen F. F. med en själfull blick. Bättre på tavlor än på affärer. Men man måste ju…

— Naturligtvis, sade Karl Ludvig. Dä ä klart att en måste… Var och en får ju förvalta sina pengar på bästa sätt. Framtiden…

— Oförskämt, skrek den lille sårade poeten, som var inbegri-

96