När Cello frampå natten vid ett litet fönsterbord fann sig i färd med att spela kort tillsammans med två av de i festligheten deltagande herrarna, kom han åter ett par gånger att kasta lömska blickar på den lugna svanen och det klara vattnet. Varje gång begick han de vanvettigaste ting och blev överöst med ovett av medspelaren; den trötte herr Erlandsson fann tavlan så spröd, så ljuvligt rofull, att han till sist hoppades få se den nedgående solen krevera som en oljetank på ett brinnande fartyg, medan små torpedjagare ilade fram och åter på sjön, avfyrande häftiga kanonsalvor, med blå och svart rök över den lögnaktigt fridfulla nejden.
13
Pensionatet Koludden
Medan Cello satt semesterglad på tåget, läste han ännu en gång igenom det lilla häftet, vari alla landets sommarbadorter annonserade sina björk- och furuidyller på ett säreget språk, typiskt för dessa okända prosalyriker, vilka ur samma bläckhorn ösa naturstämning och trafiktekniska uttryck eller lantmäterisakkunskap. Efter några tysta utflykter ”till höga, björkklädda åspartier i det idylliska stationssamhällets omedelbara närhet, 2 km. cykelväg från det riksbekanta Bullan, vars stämningsfulla solnedgångar” o. s. v. samt till ”det solvindsomsusade Backnäs Vila, med 5 minuters gångväg till sjö och älv, vars stränders kraftiga skogsbestånd cirka 20 m. ovanför vattnet” o. s. v., återvände hans blickar till Koluddens pensionat, och han fann sig fullt nöjd med att ha utvalt detta ställe. Naturbeskrivningen från denna badort hade med stor lyrisk kraft framhållit insjöidyllens säregna behag, och därtill kom, att resan var tämligen kort. Koluddens pensionat låg nämligen icke så långt borta från stadens murar.
Förr om åren hade Cello jämte sin kropp och sitt bagage även brukat medföra sin själ till semesterplatserna. Men själen var i år förhindrad att riktigt medfölja; den befann sig nämligen i full
99
