Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/104

Den här sidan har korrekturlästs

lycka och spänning hos fondmäklaren på dennes kontor, medan kroppen nu for ut för att bada och sola sig. För att, om en förändring av börsläget så krävde, hastigt kunna förena kroppen med anden hade Cello alltså föredragit denna närliggande badort, mot vilken tåget i en knekande gång sakta förde honom.

Framemot femtiden på eftermiddagen anlände han till en station, där bil väntade, och Cello fick nu resa genom fager mellansvensk natur: röda stugor och yppig skogsgrönska, blänkande sjö och väna, ljusgröna dalar. Då skjutsen stannade framför den långa, tjärbruna tvåvåningsbyggnaden, med sina i norsk stil sirade gavlar och sina vita fönsterbågar, svävade mörka åskmoln över de ljusa träden. På planen framför pensionatet sutto en flock damer jämte värdinnan, en gråhårig och rätt värdig kvinna, som reste sig upp och vänligt välkomnade. Cello uppfattade snabbt situationen, och anmärkte för sig själv:

— Här är mankönet i minoritet. Men var är det?

Sedan han upprepade gånger bugat och skakat hand, allt under det värdinnan nämnde damernas namn som vid ett skolupprop — ”fröken Ekberg — fröken Holmer — fröken Andersson — fröken Eleonore Pylman — fröken Strandell — fröken Gullan Dykare — fru Andersson — fröken Sonja Dykare, en syster till fröken Gullan Dykare — fru Inga Holmer, en syster till fröken Sissi Holmer” — o. s. v., blev det alldeles tyst en stund, under vilken tystnad Cello såg sig omkring med blickar, dem han bemödade sig att göra välvilligt iakttagande och mönstrande. I själva verket var han skakad efter presentationen med de många damerna, av vilka han icke kunnat finna någon enda passande att svärma tillsammans med, och han kände sig som apan i Djungelboken, som förlamades av att stirra på pytonormens många ringlar. Denna känsla förminskades icke av, att bland damerna funnos två äldre, vilka häftigt virkade och hela tiden tittade ned på arbetet, medan knappa ord om likgiltiga ting undsluppo dem. Äldre damer, som virka häftigt och titta ned, utan att någon gång titta upp, knappast åt sidan, hade alltid varit en olust för Cello. Där han nu stod och försökte kasta skarpa falkblickar över den omgivande nejden, som bar alla spår av skönhet, med mörkblå sjö och vackra skogspartier, tänkte han:


100