Mina nerver måste vara mera ätna av spänning och arbete än jag anat. Vad jag för närvarande önskar är bara att de två stela damerna titta upp en smula, medan de virka, bara ett litet tag. Det är som om de bure på hemska hemligheter.
Medan kaffekopparna slamrade, kände Cello, att han var tvungen att bryta tystnaden.
— Det ser ut som om åskan vore i antågande, förmodade han med behaglig stämma.
Ett skri av de två livfulla medelålders damerna ljöd på ögonblicket.
— Ånej, klingade det med falsk förfäran i luften. Ånej, det kan ni inte mena!
Cello ryckte på axlarna och såg något viktig ut i all sin förbindlighet.
— Inte råder jag över väder och vind, mina damer. Men det är ju möjligt, att…
Ett nytt skri av de två livsfriska damerna:
— Stationsinspektoren kommer! Vi ska fråga stationsinspektoren. Snälle herr stins, få vi åska? Snälle herr stins, få vi åska?
De rusade upp, följda av en kamrat, och deras långa ben med vita strumpor och vita skor vimlade om varandra i det höga gräset, då de sprungo över den gröna planen.
På en liten stig, som vindlade vackert genom skogen, nalkades nu en bortåt femtioårig man med rak hållning och tämligen raska steg: Hans kinder voro kanske ursprungligen bleka, men hade genom sol och vind fått en lätt, brun färg. Mannen bar korta, mörka, i spetsarna grånade mustascher, under vilka syntes en mun som ett rakt streck; hans ögonbryn voro hopdragna, och de blåa, stirrande ögonen skärptes i uttrycket av en pincené.
— Vad önskar mina damer, sporde han med metallisk klang i rösten och ett leende, som kunde vara sarkastiskt, men i alla händelser verkade artigt.
En av de tre damer, som anropat stationsinspektoren, fröken Sonja Dykare, var en kantig och rödbränd medelålders kvinna, som tätt följdes i hälarna av sin ett par år äldre syster, fröken Gullan Dykare. Den tredje damen, som även sprungit upp vid Cellos dystra spådom, rörde sig emellertid ensam på planen ett
101
