Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/109

Den här sidan har korrekturlästs

Fröken Pylman såg fortfarande blygsamt ned, men yttrade därpå i ett begrundande tonfall och med låg röst till väninnorna:

— Vill ni ha något, som lättar sinnet, eller något, som kommer hjärtan att darra, barn små? Ja, vad skall jag väl ta? Vore det icke bäst, att jag deklamerade ett stycke, vari avspeglas såväl det ena som det andra? Vore det icke bäst, att jag reciterade ”Det var dans bort vid vägen”? I denna dikt av vår avhållne Fröding, kommer såväl humorn — ni små skälmar! — och natursvärmeriet till sin rätt, för att nu icke tala om att det äkta värmlandslynnet glittrar och tindrar och tjusar…

Cello rodnade och kramade pipan som om den varit en handgranat, han ämnat slunga. Stationsinspektoren såg skarp och aktningsfull ut.

Tystnad uppstod, och fröken Pylman gjorde en liten rörelse; hon strök upp en hårslinga vid örat, tryckte lätt till densamma och läste därefter, med mörk och betydelsefull stämma:

— Det var dans bort vid vägen…

Därpå följde en kort, uttrycksfull paus, varpå hon tillade:

— Av Gustaf Fröding.

Cello funderade ivrigt under den därpå följande deklamationen. Han hyste många olika planer, bland annat den att hastigt avlägsna sig med handen tryckt mot hjärtat, simulerande ett farligt illamående; dessutom funderade han på att nypa stationsinspektoren i benet, så att denne skrek, och därefter leda ut honom och inbjuda honom till en grogg på rummet samtidigt som han där lämnade en förklaring över sitt beteende. Men när han kommit så långt i sitt vilda tankespel, sänktes fröken Pylmans röst till ett långt och förtonande:

och till svar på Nils Uttermans dudelidia
kom det: dudeli, dudeli dej.

Hon tystnade, och man hörde några sekunder endast regnet, och ryck och brus i lövträden utanför.

— Tack, dyra Pyllan, ropade samtidigt de två livsfriska systrarna, varefter de sprungo upp och slöto väninnan i sina armar.

105