— Stationsinspektoren tycker kanske inte om musik, yttrade Cello med lömskhet.
— In contrarium, unge främling! Men det är skillnad! Var barmhärtig är dock i detta fall verkningsfull, alldenstund det är en rysk melodi med en del mollpartier, och eftersom klaveret bara äger tillgång till tvenne ackompanjemangsackord, båda i dur. Jag slår vad!
Cello avvaktade vad som skulle komma från damen i den gröna silkesluvan, och han tänkte för sig själv, att stationsinspektoren var en demonisk figur, vilken bland annat förstod, när musik var som allra svårast att smälta. Nu tillkännagav en paus och därefter ett starkt luftinsugningsljud, att den livsfriska fröken Dykare bestämt sig; ett par långa klaversuckar inledde strax därpå Var barmhärtig.
— Se, vad jag sade! Å, jag känner dem! Jag har, vid Zeus, hört detta nummer tillräckligt ofta. Annars säga ju vi lärde: variato delectat! Emellertid ber jag er, herr Erlandsson, att vara vänlig och dricka en skål med en gammal civis academicus och pensionatskurk. Jag är nämligen en sådan.
När de båda herrarna svalkat sig, yttrade Cello artigt:
— En pensionatskurk, hur så?
— Jo, svarade stationsinspektoren, jag är förvisso en pensionatskurk och har under många års tid fröjdat mig åt att vara ett sådant exemplar av släktet Homo. På ett pensionat måste nämligen en eller annan människa försmäkta utav sorg, om han icke får rå sig själv. Jag rår mig endast själv, när jag får taga båten vid stranden för att tidigt om morgnarna fara ut och i havet uppfiska fiskar. Så gott som hela dagen håller jag mig på vattnet, men så inträffar understundom, att man måste vara tillsammans med andra även utom måltiderna. Vi säga: humani nil a me alienum puto! Detta är förvisso sanningen, men alltför livsglada damer rädes jag och likaså alltför stor intellektuell förtryckaranda eller föregiven själfullhet, i förevarande fall den mörka violens roll. Non haberi sed esse! Dessa kvinnor äro ingalunda onda, men jag finner dem tröttande, och då jag icke egentligen kan förargas, väljer jag att gå till mötes, men har man gått till mötes några gånger, blir man lätt falsk mot sig själv. Detta vill jag ingalunda vara,
108
