och ordning under sommaren vilat en nervsvag försäkringsinspektör, en ung extralärare, med ”Människans lägre jag” i bakfickan, samt en förste bokhållare i en stor kaffeaffär.
— Har inte stationsinspektoren vilat där? inföll Cello med ett sarkastiskt löje.
— Hodie mihi, cras tibi! För två somrar sedan, svarade Pensionatskurken kallt. Dessa damer äro här alla somrar. Nåväl, återtog han. När ni lagt er bakom busken, som vajar sina blad i sjöns omedelbara närhet, lyss edra öron till vågors plask och rösters skrik, men plötsligt skall ni se ett huvud med en badmössa samt ett par axlar och en hals sticka fram ur busken: ”Ni är väl ingen lurifax”, ropar härvid den ena damen. Ni blottar då på nytt edert hår och avgiver på nytt en hövisk försäkran. Och så ser ni strax det andra huvudet, de andra axlarna och den andra halsen sticka fram ur busken: ”Han är en riktig gentleman.” Härpå lyss ni åter till plasket och det livsglada kvittret.
— Ja men, sade Cello med en känsla, något i släkt med oro. Men den själfulla damen då?
— Å, svarade Pensionatskurken med orörligt ansikte. Hon lögar sig allena borta på en udde. Det vill säga: jag vet icke om hon badar, men hon kommer alltid tillbaka och säger, då jag utbreder smör på mitt panem eller då jag utsträcker min hand efter ansjovislådan, vändande sig till sina vänner: ”Nej, små pysslingar. Ensam skall man vara med naturen. Ensam med naturen och skogen. Naturen är min!” Men så tillägger hon med en själfull blick: ”Jag är ju en egoist, mina vänner, en olycklig egoist!…” Jag inbillar mig, mumlade Pensionatskurken med en viss självkänsla, jag inbillar mig, att jag kan dem!
— Ja, konstaterade omsider Cello, stationsinspektoren är utan tvivel en pensionatskurk.
— Å, för all del, svarade denne smickrad. Jag kan ävenledes vara god, alldenstund jag bevisligen vid ett tillfälle beskyddade en övergiven åldring, som råkat i synnerligen betryckt läge.
Vid det han yttrade dessa ord, tog han ännu en gång av sig glasögonen, och hans ögon skeno med det mildaste uttryck av välvilja. Härefter andades han på glasen, torkade dem och återtog:
— En gång anlände till dessa stränder en åldrig kamrer från
110
