Stationsinspektoren rycktes för ett ögonblick ned från sin marmortrappa och frestades att ställa en fråga.
— Nå, du har förtjänat guld, broder?
— Åja, sade Cello med ett surt leende.
— Sätt det uti spararnas bank och låt icke störa ditt sinnes frid, förmanade Pensionatskurken.
— Asch, svarade Cello i något föraktfull ton, jag skall naturligtvis gå vidare.
Då yttrade Pensionatskurken, i det han med visa blickar betraktade sin penningtörstande broder:
— Och guld har du inhöstat, men rädes icke spelets faror! Gläd dig i anden, och inköp höga böcker! Vincere scis Hannibal, victoria uti nescis!
— Hör du, sade Cello. Ta mej fan om jag förstår ditt latin!
— Att segra förstår du, Hannibal, men icke att begagna dig av segern. Dock — Pensionatskurken lade bort den tändsticka, som slocknat i hans hand, och tände en ny — kan det hända, att jag tändes att bliva den mildaste bland milde, den starkaste bland
- starke och den visaste bland vise, som bär den stora facklan ut till
en i mörkret irrande, fridstörstande, olycklig mänsklighet. Men bleve jag ock såsom en halvgud på jordens krets, lycklig finge jag ändå icke vara, ty, o, broder, lidandet följer lågan. Vem handhaver den stora tändsticksasken, och kan jag bedja om en nåd? Då vill jag i min söndagssyrtut och i den vita väst, som endast användes, när jordiska Förstar i extratåg passera min station, stående i givakt, vördsamt tillropa lågornas behärskare: ”Stationsinspektoren, civis academicus Alexis Uddberg bedjer Eder: tänd honom aldrig mera!”
Ett allvarligt, vemodigt drag lägrade sig vid Pensionatskurkens sista ord över hans anlete. Han drog en suck och satt en stund tyst och gned fingrarna emot varandra, försänkt i tankar. Plötsligt reste han sig upp och drog fram klockan, i det han överraskad utbrast:
— Tempus fugit, irreparabile tempus! Men — hell, hell! I morgon blir det gott väder och lämpligt för fiske. Jag skulle vara glad, om Brodren följde med mig ut på en morgontur, men jag väcker tidigt, fastän vi ju hava vilodagen.
115
