i sin stora soffa, sammanknäppte han över magen sina händer och tänkte endast ljusa och tacksamma tankar.
— Jorden ä ett gött ställe te å vara på, sade han.
Den soffa, på vilken den lycklige mannen drömde, var en ovanligt bekväm möbel; han hade själv legat in den, liksom en fiol spelas in eller som en pipa rökes in. Var och en av hans vänner, som någon gång vilat i dess famn, hade lagt märke till hur ofantligt mjukt kuddarna slöto sig kring kroppen och hur man först tyckte sig sjunka till världsalltets botten, varefter man kände sig lyftas på vänliga andehänder med en hisnande glädje, liknande den, som prinsessan i sagan om de vilda svanarna kände, när hon bars högt i luften ovan det mörka havet av sina vingade bröder. Resårerna, som voro tämligen gamla, ringde dessutom med små trolska klockor, knäppte med strängar och spelade avbrutna, barnsliga melodier, ofta under flera timmars tid.
Men utom denna sagosoffa fanns även en annan egendomlig möbel i Karl Ludvigs lägenhet, och denna möbel hade utan tvivel mycket bättre passat i herr Edgar Allan Poes våning än i Karl Ludvigs dubblett. Spökmöbeln utgjordes av en större korgstol, hopflätad av sega kvistar från enar eller av andra för sådana arbeten lämpliga träslag. Korgstolen kunde fräsa, spraka, knarra och kvida, när någon sjönk ner i dess sköte, men allt detta var ju mycket naturliga saker. Det var först sedan man lämnat stolen, som dess uppträdande började att verka övernaturligt, ty flera timmar, ja, ett helt dygn därefter, kunde man höra, hur någon liksom reste sig ur eller ändrade ställning i den, medan dess fibrer och grenar rätade ut sig efter trycket. Man fick då en stark förnimmelse av att Den okände gästen, som tagit plats i stolen, antingen blivit trött av att sitta där, eller att han sträckte ut sig för att få det något bekvämare, och det var nästan alldeles omöjligt för en icke invigd person att vid sådana tillfällen hålla tillbaka en forskande och misstänksam blick mot den egendomliga möbeln.
Nu låg Karl Ludvig efter en varm dag åter på sin sagosoffa, medan Den okände gästen höll honom sällskap, vred och vände sig i korgstolen och tycktes lida av klåda eller nervositet, ty stolen sprakade för ögonblicket ovanligt häftigt, vilket dock Karl Lud-
125
