— Dä skymmer snart på… Var har tant Klara taget in nånstans?
— Jag skall säga Karl Ludvig som sanningen är, att jag hade tänkt få logera hos friherrinnan Bornstierna, men jag har förstått… Hm. Höga hus stå gärna tomma! Därför tänkte jag be få stanna här under den lilla tid, jag är kvar. Jag är i riktig nöd, ska jag säga, och i eld prövas guld men i nöd vänner.
Nu hade bedrövelsen gjort sitt inträde i Karl Ludvigs hus, och han kunde icke i hast hitta någon förevändning. Innerligt önskade han, att semesterfiraren Cello varit på platsen, ty denne brukade alltid predika rättigheten att under vissa förhållanden använda lögner. Cello hade till och med under stolta åthävor berättat, att han var sysselsatt med att utarbeta en nödlögnstabell för det handfallna svenska folket, vilket verk han ämnade kalla ”Svenskens älskling eller Fyrahundratrettioåtta sätt att ljuga sig fri från personer och obehag”.
Men Karl Ludvig hade intet att svara Skräcktanten. En viss fruktan att bliva förtryckt av den kvinnliga gästen bemäktigade sig honom. Vad som än kunde hända, var han övertygad om, att han icke skulle förmå att hopsamla så mycket vrede, att det räckte till ett uppträde eller en uppgörelse, som för evigt skulle ha befriat honom från tant Klara.
I detsamma hördes steg i trappan. Det var karlarna, som anlände med tant Klaras alla kappsäckar, dem de under pustanden och buller radade upp i tamburen. Karl Ludvigs inackorderingsfru, Agnes Tillberg, hade nu tillkallats, och det beslöts, att tant Klara skulle ligga i sagosoffan i herrummet, medan Karl Ludvig själv behöll sängkammaren.
Även denna lidandets dag förgick såsom alla andra dagar förgå, och natten och vilan inträdde efter en tesupé, under vilken den prövade Karl Ludvig hunnit att fullt sättas in i alla detaljer i kvinnofrågans stora problem. Men när Skräcktanten gått till vila, sökte sig Karl Ludvig genom den lilla korridoren från sin sängkammare ut i köket och därifrån framvägen in i tamburen, där han grep sin hatt och sin ytterrock, varefter han ljudlöst försvann som en tjuv efter väl förrättat arbete.
Skräcktanten hade tämligen snart somnat in, men vaknade
