17
Ingenjör Planertz’ karlatag och de rödvita bolstervarsbyxorna
I hamnen intill en tremastare gungade lätt en ganska stor, välbyggd snipa, över vars reling en ung man var sysselsatt med att ösa den ena skopan smutsigt vatten efter den andra. Ynglingen bar gymnasistmössa, var ganska blek, hade en pincené på näsan och därtill på hakan en stor finne, i vars grannskap en mängd små röda asteroider voro strödda. Den bleke gymnasisten öste helt tungt. Plötsligt hördes ropet av en hes tenor som tillhörde herr Stoltz:
— Gå litet längre mot relingen, så går de mycket bättre att hösa, skrek han till ynglingen, i det han krängde med kroppen och gjorde ösande rörelser med händerna.
— Ett par tag till, mumlade herr Backlund, så är båten minsann läns!
Då ynglingen icke svarade, blev herr Stoltz uppbragt och yttrade i harmsen ton till herr Backlund:
— Och detta kallas för den mågnare ungdåmen! Hörde han inte vad jag sa?
Då ynglingen alltjämt förhöll sig tyst, medan han arbetade med sitt öskärl, gingo herrar Backlund och Stoltz vidare för att på liknande sätt assistera vid den mycket ansträngande lossningen av en del oljefat i norra delen av hamnen.
Att den ljuse ynglingen med glasögonen och finnen på hakan iakttagit en så mulen tystnad berodde på, att han öste den välbyggda snipan mot sin vilja. Unge Frans Åvik hade denna trevna lördagseftermiddag tillsammans med några kamrater suttit på sitt rum för att läsa franska. Kamraterna medförde väl inrökta pipor och en kortlek. Medan röken steg upp från de unga herrarnas mungipor och lägrade sig i en vit sky över det lilla rummet, voro de således sysselsatta med att spela ett parti priffe med trekarl, när fabrikör Åvik inträdde. Denne, som icke bråkade för röken, utan som hade sina egna bredare uppfostringsprinciper, om de nu kunde benämnas med ett så högtidligt ord, sökte med ett par
134
