pejlande ögonkast genomtränga rummet, men varsnade endast tre skuggor i röken.
— Jaså, yttrade han till skuggorna, som tycktes resa sig och buga. I läser på franskan, sades det därnere.
— Vi väntar på Lotta, svarade en av andarna, som talade med sonens stämma.
— Vem är Lotta?
— Det är Figge Lindberg. Han kommer snart, och då ska vi läsa franska.
— Fy för attan, vad det stinker härinne! Vad är det för en eländig tobak I röker? Har I ingen bättre?
— Det är Turkiska patrullen, svarade de tre skepnaderna i korus. Den ska vara mycket fin.
— Hör du, Frans, låt nu det här vara i dag, och följ med ut på sjön i stället. Kamraterna ursäktar dej nog.
— Pappa, jag behövde i alla fall väl läsa på franskan. Ingen kan tro, vad man skall ladda i sig till studentexamen i vår.
— Det är massor, mumlade dovt bekräftande de två andra vålnaderna.
Fabrikör Åvik tänkte på lille Edmund, som låg med sin sjuka lunga och sitt dåliga hjärta på nedre botten; han tänkte på hur gärna den yngste sonen skulle ha velat vara med på en sådan utflykt, och därför mulnade han. Antingen nu unge Frans Åvik icke vågade neka, ty han kände faderns hetsiga lynne, eller att hans egoism avtrubbats genom faderns sorg över Edmunds olycka, så anträdde ynglingen till slut den dystra färden till hamnen, följd av faderns rop:
— På bryggan står en korg sockerdricka och en korg öl. Du kan låna en sax hos bryggarn och bära ner isen i akterluckan. Skvimpar det under flakarna något, så kan du länsa. Du kan gärna ta med det stora rullspöt också, men masken behöver du inte tänka på. Den ordnar Planertz. Och glöm inte att ta med mina rödrandiga bolstervarsbyxzor!
Man hade övernattat i laxfiskarens stuga på lördagsnatten, som nedöst regn över halmtaket till det enkla logiet. Nu var det sön-
135
