dagsmorgon; solen sken och gnistrade starkt på vattnet.
Fabrikör Åvik var mycket mera än anspråkslöst klädd. Med den seniga, magra och bruna kroppen, som kunde tillhöra en betydligt yngre man än den femtiosexårige fabrikören, naken ända ner till midjan och med ett par egendomliga sommarbyxor pådragna, företedde han en målerisk syn. Detta berodde till största delen på byxorna, som blivit tillverkade av ett stycke överblivet vit- och rödrandigt bolstervarstyg, vilket den förståndiga fru Åvik ansett vara lämpligt att slita under båtfärderna. När nu solen kastade all sin glans på dessa färgskrikande byxor och på den nakna kroppen, allt mot en rörlig bakgrund av blått vatten, blev det en färgstark tavla. Hade en poet eller en målare varit med i båten, skulle han med tacksamhet ha anammat synen, men i den lättseglade och kraftiga snipan funnos endast, utom fabrikören själv, den bleke gymnasisten samt en opoetisk ingenjör.
Vad den sistnämnde passageraren beträffar, så var denne en ganska tungrodd herre; storväxt, med stora drag i ett något bleklagt ansikte. Han var en kommunalt anställd ingenjör, som tog allting mycket lugnt, kallt och metodiskt, och han talade på samma sätt som han rörde sig, alltid med ett rätt självmedvetet utseende och gärna begagnande sig av uttryck, liksom hämtade ur en kommunal författningssamling, då och då blandade med tekniska vändningar.
Berättade Åvik en anekdot, och om till exempel explosionspunkten i historien gällde en person, som begått någon oförsiktighet och därigenom råkat i en löjlig situation, smålog ingenjör Planertz endast helt svagt och började därefter ivrigt fundera över hur misstaget kunnat förebyggas. ”Det där hade aldrig behövt inträffa, om personen i fråga gått en halv trappa upp i stället”, kunde han en gång säga. Eller också yttrade han på sitt tunga sätt: ”varför tog han inte en hammare i stället för att söka trampa på…” o. s. v., allt tämligen dystra reflexioner, vilka med sitt kalla vatten släckte kvickhets blixt och humors låga.
Om icke herrar Åvik och Planertz båda haft ett så livligt intresse för jakt och fiske, är det mycket möjligt, att de aldrig kommit tillsammans, men eftersom de nu en gång trivdes ihopa under sådana utflykter, och eftersom ingenjören var en duktig
136
