Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/145

Den här sidan har korrekturlästs

ett tjusande sätt. Det är en frisk sommardag, men vinden är varm, och jätteträden med deras mörka grönska brusar, medan flotten glider fram utefter den höga, tysta stranden. Edmund är orolig för expeditionen, men Tom svarar med sin bestämda gossröst från ett litet tält, vars dukar skälva i blåsten:

— Du kan slå dej i backen på att Huck Finn säkert är i blockhuset. Huck lurar ingen så lätt, och är du av samma skrot och korn som han, kunde du vara värd att få ta fredsdomaren i hand.

Edmund känner ett sting i sitt hjärta. Han ville fråga Tom Sawyer: ”tror du då, att jag icke är det?” men han tiger, under det att han kämpar med en stor styråra. Då höres åter Tom Sawyers röst:

— För resten vet jag mycket väl, att du är värd det.

Edmund känner, hur det värmer i hans bröst. Under hela färden utefter den väldiga flodens strand har han tyckt, att allt varit så märkvärdigt. Allt har en så välkänd, uppfriskande doft, och allt äger ett så gyllene sken, men för varje meter, de ha glidit fram, har en spänning eller glad oro fyllt hans bröst. När Tom nu på sitt rättvisa sätt ger honom det öppna erkännande, som Edmund hemligt eftertraktat, känner han sig mer än glad. Å, han vill visa dem! Han vill göra sitt allra bästa. Han önskar, att han måtte kunna utföra ett verkligt stordåd.

Med en lätt törn lägger sig flotten till ro under ett högt snår. Blommor stå därinne i klart lysande färger. Det drar mäktigt i träden.

— Kom fort, ropar Tom, eljest ä vi dödens, för så sant som jag är Tom Sawyer å inte en katt, så är det hans fotspår, som jag ser — där i sanden. Indian-Joes spår!

Edmund springer lätt från flotten, hastande i Toms fjät. Han ser den ljusa blusen försvinna därinne bland grönskan. Den fladdrar i sicksack i dunklet. Hur än Edmund skyndar sig, kan han icke upphinna Tom. Han känner tryck över sitt bröst och tyngder i sina ben, och han ropar:

— Inte så fort, Tom! Inte så fort!

Den ädle Tom svänger sin näsduk på ett hemlighetsfullt sätt långt borta i en grön tunnel, men Edmund kan icke uppfatta innebörden i tecknet. Han letar i minnet efter instruktion för

141