Sida:Kvartetten som sprängdes 1961.djvu/146

Den här sidan har korrekturlästs

scouter. Han vinkar till svar med handen i luften.

Nu känner han hopplöshet gripa sitt sinne. Himlen svartnar över träden, luften blir ångande och kvav, och stora, varma vattendroppar, blänkande som tvåkronor, börja falla. Åskan mullrar på avstånd. En enda av dessa droppar är nog för att överskölja hans ansikte.

Rådvill ser han sig omkring, landskapet är icke detsamma, värmen pressar honom, och han står övergiven, full av ångest i djungeln. Han blickar upp och ser mot mörkblå moln Chil Gladan.

— Ah, Chil, förtrupp åt Chil! Då Chil har sett mig, är det ingen fara…

En uttorkad strömbädd lyser grågul, och i detsamma höres spinnandet av en väldig spinnrock. Just när Shere Kan skall taga språnget och den gula tigerkroppen sammandrages, framträder en liten brun gosse med klara, svarta ögon. Han lyfter handen till en scouthälsning, och han går på lätta fötter.

— Din tjuvstryk, ropar han åt tigern. Rör icke Sahib! Du vet, jag hämnas. Du vet, att jag har reda på, var du dricker i månens uppgång, du skabbiga gulskinn!

Åtta vargögon blänka, än klart grönt, än rött, tätt bakom Mowgli Grodan i busksnåren. Edmund gör en styv kamrathälsning tillbaka. Han känner stor glädje och djup vördnad. Med en grym blick och ett dovt morrande försvinner Shere Kan, liksom runne han bort bland mörka och dammiga blad. Hetta och stillhet… Edmund är generad för det bruna barnet, med de svarta, befallande ögonen, men plötsligt lutar han sig fram och viskar till Mowgli:

— Vill du röka? Huck Finn har pipor… Tom skall vara…

— Röda blomman, röda blomman, klagar Mowgli ängsligt och ser på den väldiga björnen.

— Vad säger Djungelns lag, hördes ett brus runt omkring i den ångande skogen, och i detsamma ringlar den grågula pytonormen fram, en väldig glittrande fjällmassa. Edmund känner dessa kalla ringlar mot sin kropp, som genomisas. Han fryser genom märg och ben på isflaket, som utbreder sig omkring honom under en stjärnlös himmel, och han känner sig domnad i hela kroppen, med skridskor på kängorna. Därute höres det svarta vattnets

142