dem särskilt en jovialisk medelålders kamrer, Karl Ludvig kallad, som emellertid oföränderligt varje gång på sin breda västgötadialekt allvarligt och ivrigt frågade, om inte kvartetten kunde utföra ”Dold mellan furera ligger mi köja”. Denne herre var även en mycket god vän till Cello och Första fiolen.
Cello tyckte sig emellertid ha märkt, att under det sista året affärssamtalen betänkligt börjat överrösta kvartettens milda toner. I luften kunde det ibland surra av de sällsammaste ord, kända av alla för börspapper intresserade människor. Erlandsson hade ju mycket väl reda på den ekonomiska feber, som alltmera började gripa omkring sig, och vilken redan länge rasat, men lyssnade till en början endast leende på detta affärsprat och på de otåliga, hetsiga frågor, som utkastades i den Olsénska våningen. Efterhand tyckte emellertid Cello, att dessa ensidiga samtal togo alltför stort utrymme.
— Bästa fru Olsén, sade Cello vid ett tillfälle, minsann tror jag inte, att skönandarna också börja smita från musiken.
— Det är nog bara för tillfället, svarade fru Olsén, Vi ska väl i alla fall hålla ihop.
— På mig kan fru Olsén i alla händelser vara absolut säker, svarade Cello med en viss stränghet. Jag kommer aldrig att bry mig om aktier.
Och när han yttrade dessa ord, sköt en stråle av Junker Morgonröds eld ur hans öga. Men för de andras del var Cello likväl något pessimistisk, varför det icke var förvånansvärt att herr Erlandsson, medan han i afton satt nedhukad över violoncellen, funderade en hel del över affärsintressets styrka i förhållande till de ideella intressenas. Om en liten stund skulle han befinna sig i familjens krets, och den unge mannen började bli smått nervös. Till hälften hade han nu skruvat upp en ny A-sträng, vred sakta och försiktigt på den svarta skruven, gjorde ett litet uppehåll, knäppte och hörde, hur tonen under ett sakta jamande steg mot A.
Pang! En ny knall dönade i det gråa rummet; ett nytt litet rapp, denna gång på hakan, smärtade lätt herr Erlandsson, som förtvivlad utbrast:
— Jag menar, att fan är lös! Andra gången — det var bestämt ett dåligt förebud.
11
