till vid linneräkningen. — Lyckas det inte arkitekten? Skall jag kanske skicka efter August, frågade hon.
Den nu nämnde, hittills osynlige mannen var en smed, som bodde ett stycke från pensionatet. Han tjänstgjorde endast oregelbundet där, mest när det rörde sig om båtar, som slitit sig loss, buteljkorkar, som voro omöjliga att få upp, eller när en hemsk och farlig luffare blivit sedd i skogen.
— Det ska nog gå till slut, mumlade arkitekten, som, halvt bländad av sol, blinkade mot flaggstångens gyllene kula. Det ska nog gå, det ger jag mig elva lus på!
De två äldre damerna, vilka brukade virka häftigt och titta ned, sutto i detta ögonblick på den gröna soffan framför huset intill den två meter höga häcken. De hade åskådat arkitektens ansträngningar utan att yttra ett ord, medan deras händer häftigt arbetade och långa, vita broderiormar skruvade sig fram över deras knän. Nu sade den ena damen, dock utan att se på den andra:
— Vad betyder det?
— Olycka, svarade den andra kort. I mitt hem betydde flagga på halv stång begravning.
— Naturligtvis — om det är begravning så!
— Nej, när det inte var begravning. Som nu.
Flaggstångssnöret smällde överljutt, när arkitektens kraftiga, bleka händer rappade det mot stången, men hur han än arbetade och drog, hängde flaggan där den hängde.
I dag hade en flock nya gäster anlänt till pensionatet, däribland en ofantligt lång fotografiskt intresserad herre med en väldig kamera och en svart sammetsduk, den han redan under nervösa och ivriga rörelser hunnit ställa upp på en massa platser i pensionatets närhet, en rund kassörska i femtioårsåldern med livliga och snälla ögon och därtill två eller tre yngre damer, bland dem en smärt och blek flicka med behagliga men sorgsna drag. Denna senare föreställdes som fröken Märta Åvik, när presentationsceremonien ägde rum på förmiddagen, och arkitekten Gren bockade sig djupare än förut och syntes bli mera intresserad för henne än för de andra damerna, vilka vid detta laget borde ha hunnit
147
