klappade försiktigt den svarte smeden på ryggen. August log ljuvt med pipan i sin sneda mun, medan tobaksdreglet rann.
— Allra raraste fröken, sade han. Jag ska göra vad som är till att göra.
Medan kaffedrickningen pågick, gjordes diverse antydningar, som gällde herrarna Erlandsson och Uddberg, vilka ju icke voro tillstädes. Man tyckte, att dessa rymlingar, som visste lika bra som de andra, att en födelsedag firades på pensionatet, på något sätt bort låta höra av sig. Just som ett par vassa ord föllo från de båda virkande damerna, medan värdinnan höll sig tyst och de övriga glammade eller skramlade med koppar och fat, kom en liten gosse utan mössa och med bara fötter springande på den smala stigen från sjön. Han stannade förvirrad på gräsplanen, men fortsatte därefter fram till bordet. Värdinnan kände igen gossen, som var son till strandägaren Karlsson på andra sidan vattnet. Hon greps av oro.
— Gud, var det enda ord, som hon helt sakta yttrade, i det hon tänkte på den olycksbådande flaggan och de båda fiskarna.
Men gossen lämnade henne helt lugnt ett ganska stort, platt paket.
— Till fröken Gullan Dykare, utropade värdinnan förvånad.
Födelsedagsbarnet grep med iver paketet, och då hon rev upp papperet, befanns det innehålla en krans av näckrosor, vid vilken var fästat ett litet papper, vars innehåll födelsedagsbarnet högt stavade igenom:
Ute på vaggande hav ur Sjöjungfruns drypande armar
rövade fiskarna två en krans såsom minne av dagen.
Här presenterar den sig med näckrosor vita och sköna.
Blomma och blad sin hyllning med fägring i tysthet ju giva
likasom fiskarna två sin hyllning i hurrarop skänka
ute på Adrias hav, där havsdjuren böla och storma.
Evoe! Vivat!
| Bengt Erlandsson. | Alexis Uddberg. |
— Nej, sade fröken Pylman, denna dikt förstod jag mig:
verkligen icke på. Den doftade icke av själ.
149
