— Välment, välment, sade födelsedagsbarnet och lade näckroskransen vid sin sida.
De två virkande damerna tittade ned, medan deras händer nu arbetade mycket ivrigare än förut. De utbytte några korta repliker helt lågmält men hastigt som vid häftig skottlossning:
— Det sista, hörde du?
— Nej!
— Inte jag heller!
— Evå, vad betyder det?
— Vet inte.
— Vad var det, som han sa, att det böla?
— Usch, ja!
Smeden August hade ett ögonblick avlägsnat sig — han gick blott tre steg i minuten — och skulle på köksbordet intaga en förfriskning, innan han åter granskade flaggstångssnöret, som ohjälpligt tycktes ha fastnat i topptrissan. Följaktligen hängde flaggan fortfarande i samma ställning, när festligheten nådde sin avslutning, och när yra hurrarop höjdes kring jubilaren.
Solen brände varm, och badande i svett skingrades sakta sällskapet. Fröken Gullan Dykare, systern i sjömansblusen och fröken Pylman stodo i en ring omkring den stackars arkitekten, som med samma tålamod som tidigare lyssnade till damernas begäran:
— Och nu, rara arkitekten! Följ oss genom skogen till badstranden. Gå nu med i dag, Pyllan, uppmanade de båda andra fröken Pylman.
Denna yttrade med betänksam min, att eftersom det var Gullans födelsedag, ville hon icke neka att följa med. Men hon menade, att då kunde väl ytterligare några av de kvinnliga pensionatsgästerna följa festföremålet.
— Det blir ett triumftåg, sade hon till sist, ett riktigt härligt triumftåg genom skog och mark!
— Ja, ja, utlät sig den beskedlige arkitekten med ett flin. Ett triumftåg. Bravo!
Fröknarna Sandelin, tvenne systrar, som mest promenerade för sig själva eller brukade ligga och läsa i backarna, följde med, och till tåget slöt sig dessutom fröken Märta Åvik jämte ytterligare ett par av de nykomna yngre damerna. Arkitekten liknade en
150
