— Är det far? frågade sopranen.
— Ja, svarade den fintlige expropriatören. Det är far.
— Var är du, sporde kvinnostämman.
— I skåpet, svarade tjuven, med en så hederlig stämma som möjligt.
— Smörgåsar är framställda i matrummet. Vad vill du ha?
— Sill, svarade den dova rösten.
— Ni måste ha varit bra söta i logen i kväll. Du låter laddad, gubben lilla! Vem höll talet för hemmet?
— Det gjorde jag, svarade efter någon tvekan tjuven.
— Gjorde du? Det har väl aldrig skett förr. Vem talade för kvinnan och barnet?
En stunds tystnad uppstod, varefter Far i Skåpet, som nu beredde sig att låsa sängkammardörren, när han förstod, att mannen icke var hemma, vårdslöst svarade:
— Det gjorde jag också.
— Usch, vad du låter märkvärdig, oroade sig frun. Kom i jesse namn ut, så att jag får se på dig!
Men just då hade mannens steg ljudit i tamburen, och den visserligen något upprymde, men ändå snartänkte husfadern lyckades efter litet besvär få fridstöraren inlåst, tills polis hann anlända. Till den listige och förslagne Far i Skåpets egenheter hörde nämligen, att han var handfallen intill förlamning, när han blev överrumplad, och därtill, att han var något skrockfull.
När nu Far i Skåpet under gårdagen hört talas om, att flera damgäster skulle anlända på morgonen, hyrde han sig en cykel och angjorde vid styret sin lilla väska av fernissad papp, varefter han lade cykeln i den stilla dungen vid stranden. Han ville se, hur sakerna skulle komma att utveckla sig vid badningen för dagen. Allt gick mycket lyckligare och ledigare än Far i Skåpet kunnat beräkna, och han hade ju till på köpet själv lockat flera damer att följa med och bada, medan beskyddaren tog hand om deras värdesaker.
Holmsund kunde icke låta bli att le, när han tänkte på, hur de lastat på honom alla dessa små föremål, vilka tillsammans representerade en betydande summa i pengar. Men samtidigt kände han en viss ledsnad, icke så mycket för att vara på jaktstigen fortare,
154
