än han beräknat, utan därför, att en av de unga damerna mycket hade slagit an på honom. Denna dam, som var den unga, bleka fröken Åvik, hade ett mycket behagligt yttre, och han kunde icke riktigt glömma, när hon sett in i hans ögon och med sin vänliga, allvarliga stämma bett honom taga väl vara på mormors guldhjärta.
Far i Skåpet tänkte nu, medan de två stora, blåa smärtingskorna vilt trampade cykeln, som rullade backe upp och backe ner mot stationen, under det han skymtade naturen i ett virrigt sammandrag, att det varit bra behagligt, om han kunnat få tillbringa några dagar på promenader tillsammans med fröken Åvik. Vad mormors guldhjärta beträffar, så var ju detta bara en affär, som måste ha sin gång.
— En grann liten råtta, mumlade Far i Skåpet.
Nu såg han en brädstapel komma emot sig, därefter en större skorsten, därefter ett rött magasin och slutligen stationshuset. Han gick in i skogen och ställde cykeln vid en buske, sedan han avlyftat den lilla väskan, och hade just anträtt sin snabba vandring mot stationsbyggnaden, då han med ens stannade. Tjuven gick ett stycke längre in under de höga träden, varigenom det var omöjligt för någon att iakttaga honom från landsvägen, varpå han ur fickan drog upp det blänkande, mångskiftande godset. Far i Skåpet letade en stund bland föremålen och tog slutligen fram en tunn kedja, vid vilken ett guldhjärta var fästat. Hastigt tog han av sig rock och väst och hängde därefter om halsen över sin svarta sportskjorta av satin det lilla smycket, påtog åter de två plaggen och ilade nedför backen den korta vägen till stationen.
Det skall bringa tur, tänkte den skrockfulle förbrytaren för sig själv. Hon var en grann råtta!
— Tittut, ropade den livsglada fröken Sonja Dykare nere vid badstranden, i det hon stack fram huvudet bakom en videbuske. Tittut, arkitekten!
Men arkitekten Gren svarade icke.
— Var har vi vår beskyddare, ropade fröken Gullan Dykare trax därpå. Hallå, arkitekten!
155
