Men från arkitekten Gren hördes alltjämt icke något svar.
— Stören honom icke, små fåglar, hördes fröken Pylmans själfulla stämma. Han kanske ligger och betraktar naturens skönhet, ty vid dess hjärta är gott att vila.
— Å, inte är han väl någon svärmare heller, sade den friska fröken Sonja Dykare.
— Det är han nog, yttrade fröken Pylman, ty hans ögon ha ett glitter av svärmeri eller av längtan, men ni, små tanklösa varelser, ni endast pladdrar utan att se. Arkitekten Gren är djup.
Molnen började att skymma solen; det kårade på vattnet, och några kalla pustar satte fart i påklädningen. Snart voro alla damerna färdiga och nalkades nu i samlad tropp den plats, där arkitekten skulle vänta med deras nipper.
— Hall-å, ekade rösterna genom skogen och över vatten och strand. Hall-å!
Men arkitekten lät icke höra av sig, hur mycket man än ropade, och alla ansträngningar att försöka uppfånga ett fjärran fotsteg i ljung eller en klacksmäll mot en bergknalle voro förgäves. Då sade fröken Pylman:
— Kanske han är en av dessa skälmska naturer, av vilka världen är så full?
— Kom fram, herr skälm, kom fram herr spjuver, ropade de tvenne glada fröknarna Dykare.
Trots att titeln skälm ju var betydligt mera passande till Far i Skåpet än titeln arkitekt, förblev även denna uppmaning obesvarad av damernas beskyddare. Nu uppstod oro, men icke mer än oro, ty ingen kunde misstänka det rätta och förfärliga sammanhanget. Damerna dröjde ännu en stund på platsen och företogo även en liten skallgång med kjortelfladder och glada skrik, men utan att kunna avlocka arkitekten Gren ett ljud, som röjde hans vistelseort. Till sist undrade fröken Åvik, om han icke kunde ha skämtat, fastän hon själv tyckte, att det i så fall var ett mycket dumt och opassande skämt.
— Han kanske har gått i förväg för att skrämma oss vid en vägkrök eller så, gissade hon.
— Det märks, att fröken Åvik är ny här på platsen, sade fröken Eleonore Pylman. Annars skulle inte fröken Åvik hysa en
156
